Mark Ronson - Hyperaktiv

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2010)

"Hyperaktiv" är inte förnamnet utan enbart prefixet för att börja beskriva Mark Ronson. För Nöjesguiden berättar han vad som händer när man för en gångs skull placerar åttiotals-syntar i ett skickligt bands händer.

Sedan mer än tio år har Mark Ronson varit den dj som har bokats till de coolaste internationella festerna, och till Tom Cruises bröllop dessutom, ända tills han nyligen drog i handbromsen angående kändisskivspelande ("Jag hinner inte, och det ger mig inte särskilt mycket"). 

Sedan snart ett decennium är han den producent man ska anlita för att vara garanterad en hit (Lily Allen, Christina Aguilera, Robbie Williams och inte minst Amy Winehouse), med en drös grammisar på det CV han aldrig kommer att behöva ställa samman. Just nu har han slutfört arbetet med Duran Durans comebackalbum, och då står Amy Winehouse på tur med tänkt release i januari. 

Ovanpå allt det odlar han dessutom en solokarriär som även den har renderat ett stort antal topplisteplaceringar och utmärkelser. Och ändå är inte "arbetsnarkoman" tillräckligt för att fånga Mark Ronsons intensitet. 

Folk som har ätit middag tillsammans med Mark Ronson vittnar om hur han först har varnat för hastigheten i sitt ätande, och sedan skjutit en rensad tallrik ifrån sig medan sällskapet fortfarande inte svalt sin första tugga. Första gången jag möter honom, i en trång hotellkorridor i Stockholm, rusar han fram för att undersöka om t-shirten jag bär är identisk med den han har hemma i sin garderob. Efter att noga ha inspekterat lappen i nacklinningen konstaterar han att så är fallet, och sedan vill han utreda var vi kan ha fått tag på våra tröjor någonstans.

Andra gången vi ses, på ett hotellrum i London ett par timmar innan hans debutspelning med sitt nya band The Business Intl på Lovebox-festivalen är han ännu mer intensiv. Han reser sig, han öppnar dörren och kikar ut i hotellkorridoren, han slår sig ner i fåtöljen igen, han hoppar upp och sätter på tevatten (utan att göra te när det väl har kokat upp), han klättrar upp på fåtöljens armstöd, han öppnar fönstret. Samtidigt är han hela tiden koncentrerad och fokuserad på vårt samtal, och enda gången han avbryter sina musikresonemang är när han vill utreda min teknik för anteckningar. 

"Hyperaktiv" är alltså ordet vi kan använda som utgångspunkt. Och "hypereffektiv". Med kunskap om vad sådant brukar innebära i form av magsår och väggar att gå in i, och med den aviserade minskningen av dj-jobben, undrar man vad som sedan skulle få stryka på foten, producerandet eller artistrollen.

–Lätt. Jag skulle välja att fortsätta producera, och lägga ner musikerrollen. Som musiker utan att producera skulle jag ha en väldigt kort karriär – jag är helt enkelt inte tillräckligt bra som musiker och artist. Särskilt inte som sångare. Som producent däremot…

Just sången är nu inte en orsak till att Nöjesguiden älskar Mark Ronson. Det låter helt okej på hans snart storsäljande och utmärkelsebehängda (sanna våra ord!) kommande album Record Collection, men när han fem låtar in på sin festivalkonsert kliver framtill sångmikrofonen händer något allvarligt. Publiken slutar dansa och våra leenden blir ansträngda. Bandet stelnar till, musiken mister sitt sväng, och från Mark Ronson rinner självförtroendet av så snabbt att han riskerar att torka ut. Det låter, om vi ska vara uppriktiga, illa. 

–Det vore så kul att ge ut titelspåret Record Collection som singel. Det är en av skivans få låtar där jag sjunger själv, och det har jag aldrig gjort på skiva förut. Inte så att jag älskar min egen röst, tvärtom. Kyle Falconer från The View satte sig ner och sjöng den låten när skivan var klar, och då insåg jag att jag hade tagit mig vatten över huvudet.

Men Mark Ronson behöver egentligen inte sjunga själv. Hans telefonbok är full av kända människor som är beredda att ge upp alla sina helgplaner för att få sjunga med honom, och på scenen i London snubblar folk som Spank Rock, MNDR, Kyle Falconer, Donnie Darko-skådisen och musikern Alex Greenwald och inte minst hela Duran Duran över varandra, och på skivan finns alla dem och många, många fler med. 

–Jag satt och skrev en låt tillsammans med Andrew Wyatt från Miike Snow, och efter ett tag upptäckte vi att vi bara satt och försökte återskapa Do You Really Want To Hurt Me. Då tänkte vi att vi skulle försöka få med Boy George själv istället. Hans röst har förändrats och har ett helt annat djup idag, men han är fortfarande lika bra. 

I extrempoppiga In The End (Lose It) är Ghostface Killah med igen, precis som på Ronsons debutalbum, och Q-Tip imponerar på förstasingeln Bang Bang Bang.

Jag vill påstå att ditt nya album Record Collection är ett utpräglat popalbum. Håller du med?

–Inte riktigt. Pop var inte min avsikt att åstadkomma. Men det var det inte när jag producerade Amy Winehouses Back to Black heller, och den verkar ju folk uppfatta som pop. Och det är klart, låtar som Bang Bang Bang är väl ganska poppiga och flörtande. Det är logiskt, faktiskt. När jag var liten gillade jag aldrig de där smalare udda banden, möjligen med undantag för någon låt med Nine Inch Nails. Nä, jag gillade poppen, det som var mainstream. Guns' N' Roses. Duran Duran. Och om du menar pop av den sorten som försvann tillsammans med Englands sista klassiska popband Blur håller jag med.

En annan beskrivning Mark Ronson använder för att förklara sina ambitioner med Record Collection är att den som så många andra skivor idag använder sig av nittiotalets teknologi och syntar, men till skillnad från de flesta också använder syntarna som man hade gjort på åttiotalet. 

–Jag ville undersöka hur det gick att stå som ett band tillsammans i studion och spela sådana syntar, så som man faktiskt gjorde tidigare. Men å andra sidan var det rätt många musiker som inte var något vidare skickliga då, om vi ska vara ärliga. Jag funderade på vad som skulle hända om man satte den tidens syntar i händerna på ett riktigt skickligt band, typ The Dap-Kings. Då skulle det nog kunna låta så här.

Mark Ronson & The Business Intls Record Collection (Sony) släpps i slutet av september, och hans produktioner av Duran Duran och Amy Winehouse är också snart i var mans mun.