Kim Deal - Nobody Loves You More

4AD/Playground

BETYG 5 av 6

Att Kim Deal inte gjort soloalbum tidigare kan tyckas märkligt, både med tanke på hennes gigantiska betydelse med Pixies och egna The Breeders, och med tanke på att hon faktiskt började släppa låtar i eget namn på vinylsinglar för mer än tio år sedan. Men livet kom emellan, och när det nu till slut är dags har Kim Deal hunnit fylla 63 år. Hon har hunnit hantera sitt missbruk, hon har hunnit ta hand om sina åldrade föräldrar och så småningom ta farväl av dem, och hon har hunnit fördjupa sin vänskap och sin professionella relation med en musikkollega som varit avgörande i hennes musik ända sedan Pixies Sister Rosa. Allt det här har gjort djupa avtryck i det som kom att bli Nobody Loves You More, som med ett mognad och livserfarenhet är hennes viktigaste skiva hittills.

Vännen och kollegan först. Kim Deal spelade på minnesstunden för Steve Albini i somras, och när han gick bort had de just gjort färdigt Nobody Loves You More tillsammans. Mitt i tragiken kan man ändå glädjas åt att han med det här albumet fick lämna inte bara med flaggan i topp utan med ett verk som tillhör hans mest varierade och komplexa produktioner, och som är strålande i varje detalj. Utan att kunna noter har Kim Deal arrangerat stora orkesterverk, som Steve Albinis luftiga och skarpa produktion får att påminna om odödliga 60-talsinspelningar av storheter som Bacharach/David. Det inledande titelspåret är en elegant orkestrerad bossa, där Kim Deal har utrymme sjunga lågmält och känslosamt likt Maureen Tucker, och med sin stora symfoniorkester låter Summerland som en musikalballad från 40-talet. Ukulelen som med mycket god vilja går att ana i orkestreringen var en present från Steve Albinio när hon spelade på hans bröllop på Hawaii, och den vetskapen gör förstås låten ännu mer hjärteknipande.

På samma sätt finns det allvarligare bottnar även i beach-poplåten Coast med sina jamaicanska influenser både i rytm och i trombondominans, eftersom texten handlar om att slå sig ned i en sådan solskensmiljö för att bryta sitt missbruk. Hennes omhändertagande av sina föräldrar har också satt djupa spår, inte minst i Are You Mine?, en countryballad med gråtmanipulerande stråkar och pedal steel som de kunde låta på det sena 60-talet. Men titelns fråga handlar inte om romantisk osäkerhet, utan berättar ömsint och kärleksfullt om hur åldersdemens grep tag om Kim Deals mamma.

Allvaret är ständigt närvarande, men det hindrar henne inte från musikaliskt äventyrlighet. Big Ben Beat till exempel är ett mäktigt muller av frenetisk basgitarr och dito trummor. med ekande överstyrda gitarrer, och Crystal Breath med ProTools-beats som botten för sin popmelodi skrevs för en TV-show om en aerobics-instruktör, om man ska tro Kim Deals biografi, men blev refuserad.

Först halvvägs genom albumet påminner Kim Deal oss om varifrån hon kommer med Disobedience med tvillingsystern Kelley Deal på gitarr, en mäktig alternativrocklåt som får Black Francis att gråtande undra hur han någonsin lät sig slösa bort Kim Deals förtroende. Även A Good Time Pushed är en drivande rocklåt som sträcker sig tillbaka till Pixies och Breeders, och hade varit stark i båda de kontexterna, och om The Breeders hade gjort en Ramones och hyrt in Phil Spector som producent hade resultatet sannolikt legat nära ljudväggen i Wish I Was.

Rötterna finns alltså där, gedigna och starka, och på det sättet utgör Kim Deals första album i eget namn ett avslut, en sammanfattning och en manifestation av livsverk, kanske både avseende Kim Deal och Steve Albini. Men samtidigt är albumet i högsta grad en nystart där Kim Deal låter sin musik och sina texter ta helt nya vägar, och förhoppningsvis är det bara avstampet på hennes fortsatta musikaliska utforskande. Ur båda perpektiven är Nobody Loves You More en triumf.

Av Patrik Forshage

Den 22 november 2024

Skivrecension