En drabbning med Nina Ramsby väckte Ane Bruns längtan efter samarbeten, och eftersom hon redan hade en hel del material klart (och utgivet, i något fall) var det bara att komplettera för att kunna ge ut sitt andra album för i år. Bland de finstämda sångerna här finns därmed den sentimentala countryballaden This Road som redan funnits på Lars Bygdéns ep. Den gör sig betydligt bättre här, eftersom Anes unika röst oavsiktligt men skoningslöst förminskar Lars Bygdéns ganska profillösa röst till nästan ingenting.
Det krävs en stark stämma för att balansera Ane Bruns, och det har både Ron Sexsmith i det förhållandevis muntra samarbetet Song no. 6 från i vintras och franska Syd Matters. Lift Me är en kärlekshymn som skulle kunna göra Madrugada till en angelägenhet också utanför Norge. Färöiske Teitur bidrar med trevligt akustiskt hummande, och kombinationen storslagenhet och avskalad försiktighet i nyinspelningen av Tingseks Easier är dynamisk och spännande. Men skivans lågmälda utropstecken är Such a Common Bird där Ane Brun och Wendy McNeill med stråkar och dragspel låter som ett lyckligt bröllop mellan Kate Bush och Victoria Williams.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
