Anna Ternheim släpper taget

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2011)

Foto: Julia Hetta

Allt mindre hos Anna Ternheim är förutsägbart. På sitt fjärde album The Night Visitor tar hon ett jättesteg i sin utveckling, och skalar av sina sånger till något naknare, starkare och mognare än någonsin. Det har en del med USA – både New York och Nashville – att göra.

Senast vi talades vid var 2008, i samband med att Anna Ternheim släppte sitt förra album Leaving on a Mayday. Det Anna visste om sin framtid då var att hon stod i begrepp att flytta till New York. Det har blivit hennes hem, men är inte det enda. 

– Jag lever mycket i resväskan, och trivs ganska bra med det. Jag känner mig hemma där jag är, även om New York har blivit min bas. Samtidigt är Stockholm alltid min hemstad, med dofter man känner igen, minnen och familjen. New York känns bra, men det är klart att det händer att jag frågar mig själv hur länge jag kommer att bli kvar. Just nu har jag inget svar på det.

I samband med flytten stannade Anna Ternheims låtskrivande av och för att få igång det igen använde hon olika typer av utlösare.
– Det kan vara att ge sig ut och springa, och syresätta hjärnan. Det kan vara att gå ut och se andra spela. Eller så kan det vara att köpa en ny gitarr, och låta den vara basen för ett nytt projekt.

Den här gången var det flera faktorer som fick igång det. Den nyinköpta gitarren var en Gibson från sent trettiotal, och på en sådan kan man förstås inte spela vilket strunt som helst. Livebanden var en apart kombination av ökenfunk från Mali ("Har du sett Tinariwen? De ser nästan farliga ut när de går upp på scenen i sina stora slöjor.") och en improvisationsjazzkonsert med saxofonisten David S Ware i en kompis vardagsrum.
– För mig har musik alltid handlat om att kommunicera, och han kommunicerade inte alls. Jag kände mig fullständigt utanför, men när vi pratade senare förklarade han att han inte spelar för någon annan än sig själv. Han snackade om "transcendentala tillstånd" och om att han "hörde Guds röst" medan han spelade. 

Den upplevelsen ledde inte till vare sig neoreligiösa grubblerier eller frijazz för Anna Ternheim, men till lärdomarna om friheten som uppstår när man inte behöver bekymra sig om hantverkets teknik.
– När jag spelade in min första skiva kunde jag knappt sjunga. Linus Larsson satt ensam med mig i ett rum för att hjälpa mig att komma förbi en massa låsningar. Jag spelar ganska enkel gitarr – jag är i det närmaste självlärd – och genom att öva på gitarrspelande gör jag mig fri att kunna sluta vara så koncentrerad på det tekniska. När jag spelar live under turnéerna automatiseras grejer – då står man ju aldrig och tänker på hur något ska spelas – men jag ville hitta sätt att kunna bli friare i skapandet även i studion. 

En gammal gitarr och udda musik är inte sådant man slentrianmässigt associerar till Anna Ternheim. Men allt mindre i hennes musik handlar om face value, och eventuella gamla fördomar om att hon skulle vara en väluppfostrad medelsvensk singersongwriter fick sig en rejäl törn redan med hennes förra skiva, Leaving on a Mayday. Ändå är hennes utveckling omtumlande när hon nu tagit steget fullt ut och begett sig till Nashville för att spela in The Night Visitor.
– Det var Matt Sweeneys förslag, och det hade egentligen inget med staden att göra. Jag har aldrig haft någon dragning dit alls. Men nu när jag hade blivit trygg i skrivandet suktade jag efter att hamna i någon ny miljö, och de musiker han föreslog att vi skulle spela tillsammans med råkade befinna sig där. 

Matt Sweeney kommer ur New Yorks hårdare rockvärld, där han ledde Chavez och senare ingick i Billy Corgans olycksaliga Zwan. Men under större delen av nollnolltalet har han också hängt tätt ihop med Will Oldham, och det är den sidan som kommer fram i hans nära samarbete med Anna Ternheim. Tillsammans med Will Oldham hade Matt Sweeney en gång arbetat ihop med den i vissa kretsar legendariske producenten Dave Ferguson, eller "Ferg" som Anna Ternheim kallar honom. Dit styrdes alltså kosan.
– Ferg var den enda ur det gamla gänget runt Johnny Cash som fanns kvar också på hans sista American Recordings-skivor. Förutom hans Johnny Cash-inspelningar hade jag fått höra en gammal skiva med "Cowboy" Jack Clement, hans enda, och det lät så jävla fräscht. Jag älskar den enkelheten och renheten. 

"Cowboy" Jack Clement var en av de musiker som dök upp för att delta i inspelningarna, liksom Nashville-bon Will Oldham. Den sistnämndes medverkan ger en fingervisning om soundet på The Night Visitor. Det är inte country i termens traditionella betydelse, det enas vi om. Men den utveckling mot avskalad ödslighet som Anna Ternheim påbörjade på Leaving on a Mayday, då tillsammans med Björn Yttling, fortsätter med oförminskad kraft, samtidigt som hennes berättande singersongwriter-melodier tveklöst är färgade av den amerikanska söderns traditioner. 

Bow Your Head är skivans centralpunkt, vacker och suggestiv i sitt stora arrangemang där det nakna och avskalade möter dramatiska stråkar. Och plötsligt kliver en elektrisk gitarr in som kontrast och objuden gäst.
– Haha, den var Matt Sweeneys idé. Jag hade aldrig kommit på att stoppa in en hårddistad gitarr i den miljön, men den är perfekt i det sammanhanget. Så var det i Nashville, saker drog iväg i riktningar som jag inte hade kunnat förutspå. 

The Night Visitor (Universal) släpps den 28 oktober.