Galaxie 500 aldrig mer i samma rum

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2010)

När Galaxie 500:s tre normerande drömpopalbum nu släpps igen passar Nöjesguiden på att ringa upp Naomi Yang för att undersöka hur de klarar delad vårdnad om sina skivbebisar, trots att bandets medlemmar inte talat med varandra sedan Galaxie 500 splittrades för 20 år sedan.

Galaxie 500 splittrades för snart 20 år sedan, men trots att de inte fick någon mer omfattande uppmärksamhet under sin bara fyra år långa existens har deras subtila musik precis som förebilderna Velvet Underground fortsatt att attrahera nya beundrare under decennierna. Det beror delvis på att bandets tre medlemmar, trots infekterade interna konflikter, har fortsatt att hålla bandets skivor tillgängliga. 

Nu släpps de tre studioalbum de hann göra igen, den här gången på fingertoppskänsliga Domino, var och en med en bonus-CD med liveinspelningar, radiosessions och uddaspår. 

- Det är fantastiskt att folk fortfarande vill lyssna på vår gamla musik, instämmer Naomi Yang på telefon när Nöjesguiden når henne hemma i Boston. Vi har alltid sett till att hålla skivorna tillgängliga, eftersom vi alltid har varit stolta över dem. 

Ändå var bandets splittring en ganska smärtsam historia.

- Precis som en skilsmässa, faktiskt. Men det var så länge sedan. Vi hamnade i att vi fick oväntad framgång, relativt sett, och sådant väcker olika sorters reaktioner. Någon ser möjligheter till pengar, till exempel, någon annan tycker inte att sådant är särskilt viktigt. Fler människor blir involverade, och frestelserna att göra egoistiska saker växer. Jag tycker egentligen inte att det var det minsta konstigt att vi splittrades, jag är mycket mer förvånad - och imponerad – över hur band som Sonic Youth klarar att hålla ihop i årtionde efter årtionde. 

Dean Wareham, som sjöng och spelade gitarr i trion, lämnade bandet under tumultartade former 1991, och startade omedelbart Luna och så småningom duon Dean & Britta. Damon Krukowski och Naomi Yang, ett par också privat, fortsatte på egen hand. Men trots att det var en smärtsam och jobbig skilsmässa fanns det ändå saker som stod över deras bråk. 

- Vi var ansvarsantagande, alla inblandade. Vi hade ju barn tillsammans. 

Du menar skivorna?

- Just det. Under de första två åren kommunicerade jag och Damon å ena sidan och Dean å andra sidan enbart via advokater. Men när amerikanska Rough Trade gick i konkurs bestämde vi oss för att köpa våra egna gamla inspelningar, för att kunna hålla dem tillgängliga. 

Så ni träffas när skivorna firar jämna födelsedagar, tar studenten eller förlovar sig? 

- Träffas och träffas… Vi har aldrig samlats alla tre i samma rum, sedan vi splittrades. Vi har aldrig pratat med Dean i telefon. Men nu går vi inte via advokater längre, utan kan maila varandra direkt. Men som i ansvarstagande skilsmässor handlar våra bråk om annat, vi kan ta ansvar för barnen. 

Vilka är dina vackraste Galaxie 500-minnen?

- Jag minns med välbehag hur vi satte igång, utifrån att vi gillade samma sorts musik. Vi var nyfikna och ville pröva, allt kändes som första gången och det fanns ingen utomstående som hade några förväntningar på oss. Allt var fräscht. 

- Jag minns när vi gjorde vårt andra album On Fire som en särskilt bra tid. Med debuten Today hade vi lärt oss hur en studio funkar och vad man kan göra med den. Nu kunde jag fokusera på hur jag ville spela bas, det som egentligen var viktigast för mig. Med det tredje albumet This Is Our Music hade det redan börjat gå snett. Det fanns spänningar i bandet angående vilka val vi gjorde. Vi hade alla möjligheter då, men vi saknade kamratskapet. 

Ändå är just This Is Our Music mångas favorit bland Galaxie 500s skivor. Några av Sveriges bästa musikjournalister gjorde en MTV-serie som blev uppkallad efter den skivan. 

- Är det sant? Det hade jag ingen aning om. Tror du att man kan få tag på den serien, kanske via MTV? Annars är det inte så konstigt att det är en uppskattad skiva, på ett sätt. Mycket av den bästa konsten görs under spända förhållanden, snarare än harmoniska. Vi hade dessutom tagit rätt många steg. Damon och jag hade lyssnat en hel del på kraut, framför allt Can, och vi hade blivit mycket mer sofistikerade som musiker. 

Vilken av de tre skivorna lyssnar du själv helst på?

- Jag sätter inte på någon av dem för njutning. För mig är det som att bläddra i ett fotoalbum, men bilder från det misslyckade äktenskapet om vi ska fortsätta med den analogin. Det finns ett visst mått av nostalgi där, men det är samtidigt att betrakta en yngre och mindre version av sig själv. Man kan känna en viss ömhet inför den där personen man var, men man vill definitivt inte återuppleva sina tankar och reaktioner från då. 

Den oundvikliga frågan i den här sortens sammanhang, om chanserna eller om man hellre vill riskerna för en återförening, känns inte särskilt relevant att ställa.

- Haha, nej. Galaxie 500 var så länge sedan att det inte har något som helst med mitt nutida jag att göra. Skulle jag kliva in i det fotoalbumet och låtsas att det var 1990 igen? Skulle jag ta på mig samma stora örhängen igen, som jag inte har burit sedan dess, och spela sånger från då? Skulle du ta på dig din gymnasiekostym igen och låtsas att du just kommit ur puberteten? Nej tack. Vi var aldrig så pass stora att en återförening skulle ge några pengar ens, vilket ju annars är den absolut vanligaste orsaken för band att återförenas. Nej tack. 


Galaxie 500s tre studioalbum Today, On Fire och This Is Our Music (alla Domino/Playground) finns ute nu, med varsin bonus-CD med livematerial, John Peel-sessions och outtakes.