Thåström må ha slutat som fast medlem i Sällskapet, även om han i någon mån deltagit här, men Hansastudion i Berlin är ett nyckelelement i Sällskapets musik som väger lätt upp den förlusten. Det är i traditionen från den studion – numera ägd av svenska Michael Ilbert som också mixat skivan – som Sällskapets essens finns.
De bleka stämningarna, den strama elektroniken och de dova rytmerna ger en skiva som är syskon till David Bowies Berlin-trilogi och Iggy Pops båda 1977-album, och med den nya medlemmen Andrea Schroeders konsekvent tyskspråkiga sång förstärks ytterligare känslan av ett klaustrofobiskt och grått Västberlin anno 1979.
Hade inte Pelle Ossler, vars intensiva och mycket personliga gitarr bygger musiken, använt alla sina svartvita fotografier av tunga och hotfulla storstadsfasader till sitt senaste soloalbum hade de fungerat lika perfekt som omslagsbildens perspektivtecknade motsvarande fasader för att illustrera känslan hos Disparition.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
