Hinds - Viva Hinds

Lucky Number

BETYG: 4/6

Det var en nedåtgående spiral. För varje album sjönk tempot, soundet putsades, inspirationen sinade och en viss irritation kunde uppmärksammas, inte bara hos publiken utan också i bandet. Sådär som det kan göra. Men Madrids stoltheter tänkte inte låta förfallet fortsätta.

Inför sitt fjärde album lämnades till att börja med den senare tillkomna rytmsektionen därhän, och Hinds är därmed tillbaka till att vara bara Carlota Cosials och Ana Perote som startade bandet för 10 år sedan. Deras bärande strategi var att inte ha någon bärande strategi utan bara följa känslan och vara spontana, och det räcker långt både framåt och bakåt i deras utveckling. Delvis är deras vassa gitarrpop tillbakaskruvad till någon slags ursprungsläge, med tonvis av attityd och attack i fräsande On My Own och gnisslande hyllningen till svart kaffe och cigaretter i Coffee. Som bäst - till exempel med Joy Division-trummor under flera lager superdistade gitarrer i Superstar - påminner det om sena ShitKid, och för första gången tillåter sig Hinds dessutom att göra en hel låt på spanska med En Forma.

På andra stället är soundet ändå förfinat och putsat så att man måste konstatera att om det ändå ska beskrivas som garagepop så rör det sig om ett modernt och högteknologiskt garage. Med Beck som gäst på Boom Boom Back har de till exempel en instant electroclash-hit (se där en annan gammal subgenre som plötsligt låter lite fräsch igen). Det är överhuvudtaget smart, medryckande och melodiskt effektivt, och enda gången deras obrydda och skeva party tappar i tempo och kraft är när gästande Brian Chatten från Fontaines D.C. i Stranger påminner om hur The Strokes kunde låta när de var som tråkigast. Hinds klarar sig mycket bättre själva.