Alan Sparhawk - With Trampled by Turtles
Sub Pop/Playground
BETYG:5 av 6
När Alan Sparhawk i höstas släppte White Roses, My God, den första dokumentationen av hans sorgbearbetning efter Mimi Parker, hans älskade parter både i Low och i livet, var det ett förvridet och svårlyssnat rop på hjälp, elektroniskt och röstförvrängt hårt och kantigt. Men hjälpen fanns nära, i form av parets Duluth-grannar och skyddslingar Trampled by Turtles. De tog med Alan Sparhawk på sin turné, för att se till att han skulle vara omgiven av vänner i sin sorg, och han har beskrivit det som trösterikt att sitta in med dem på scenen ibland när orken fanns.
När Alan Sparhawk året därpå kom till bandets studio med både nyskrivet material och material som Low inte spelat in fanns det liksom inga skäl att tveka, och snabbt spelade de in nio sånger som innebär en helt annan karaktär av sorgbearbetning än White Roses, My God. Det här är inspelningar som helt grundar sig på nära vänners värme och omsorg, och här är musiken organisk och ofta akustisk americana, med många röster tillsammans och med fiol och cello i grundsättning intill banjo och mandolin. Det är tydligt att inspelningarna gjorts spontant och nästan helt utan pålägg, genom den omedelbara innerlighet som finns i samspelet och lyhördheten.
Särskilt påfallande är förstås skillnaden i de två låtar som återkommer på båda albumen, i väsenskilda inspelningar. Om Heavens textrader som "Heaven, it's a lonely place if you're alone. I wanna be there, with the people that I love" förut lät rentav suicidala känns det här som att det är musikerna runt Alan Sparhawk i studion han avser. Bandet står tillsammans med honom och bär honom med sina röster när han i Princess Road Surgery suckar att "So much for saving the world, I thought you'd make it for sure, too much for one little girl".
Även här finns stunder av djupaste förtvivlan, som den bottenlösa sorgen i Screaming Song. "When you flew out the window and into the sunset, I thought I would never stop screaming / I thought I would never stop screaming your name." I timmar och dagar skriker han, antagligen för evigt, men inte ens här är han ensam, för när rösten inte längre räcker till tar Trampled by Turtles fiol vid och skriker så plågsamt och hjärtskärande i hans ställe att det är nära nog olidligt.
Flera spår är sådana som hade skrivits tillsammans med hans hustru Mimi för att kunna spelas i Low, och i Not Broken kryper så en kvinnoröst tätt intill Alan Sparhawks stämma för att lugna och trösta. Det är hans och Mimis dotter Hollis, och när när de sjunger att det inte är någon fara är det oerhört gripande. "It's not broken, I'm not angry".
Av Patrik Forshage
31 maj 2025
Skivrecension