Sonic Youth - Sonic Nurse

Geffen/Universal
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2004.)

En mer ambivalent skiva än Sonic Nurse har Sonic Youth sällan eller aldrig gjort. Men eftersom Sonic Youth svårligen skulle göra något fel är Sonic Nurse ambivalent på ett bra sätt. Å ena sidan är den fullständigt besatt av livets mörkaste sidor. I Kim Gordon And the Arthur Doyle Hand Creme (fråga inte, men det var tydligen "Mariah Carey" i titeln innan bandets basist klev in istället) och mest överallt annars finns Sonic Youths vämjeliga gnissel och oroade disharmonier, med Richard Princes sjuksköterskemålningar på omslaget - lugn och betryggande blick men omisskännliga blodstrimmor på förklädet - som perfekt illustration. I sadomasochistiska Dude Ranch Nurse har Kim Gordon klätt ut sig till en utpräglad rock'n'roll nurse och lånat sin frasering från självdestruktivitetens galjonsfigur Nico. 

Å andra sidan har ingen Sonic Youth-skiva varit så lättillgänglig, så försiktig, så lekfull och så... poppig. Men eftersom Sonic Youth svårligen skulle göra något fel är Sonic Nurse lekfullt poppig på ett bra sätt. Visserligen skramlar gitarrerna med ojämna mellanrum iväg i okända riktningar, precis som de haft en tendens att göra allt oftare de senaste 10 åren, men även när de rusar rakt in SoHos mest modernistiska gallerier gömmer de smarta riff och lättrallade melodier. Bed Unmade, inte alls långt ifrån New York-grannen Tom Verlaines tidiga solohöjdpunkter, är så skör att man knappt vågar nudda den, medan Stones har ett riff som hade kunnat komma från Keith Richards. Peace Attack - hej George W - skulle vilja vara en gammal Pete Townshend-outtake för någon okänd The Who-musikal. 

När upptäckte du senast att du sjöng med i en Sonic Youth-låt andra gången du hörde den? Med Sonic Nurse händer det mer än en gång.