”Konstnären måste spegla sin samtid”. Bror Gunnar Jansson gör soul om väsentligheter.

Bror Gunnar Jansson är en av svensk musiklivs mest särpräglade figurer, rastlös och föränderlig och samtidigt stabilt grundad. Hans uttryck rör sig i föränderliga riktning, och nya People! är ett renodlat soulalbum.

– Det här har jag inte gjort förr. Det finns en rad anledningar. Dels bygger skivan på att jag ville göra ett samarbete med min vän Christopher Cantillo.

Christopher Cantillo från Dina Ögon spelar trummor och är medproducent, och var ett centralt kreativt nav i arbetet med skivan. Tillsammans har de byggt ett soulsound där Bror Gunnar Jansson inte drar sig för att nämna Curtis Mayfield, Bill Withers, Pops Staples och Sly Stone som jämförelser.

– Jag och Christopher har alltid lyssnat på samma sätt, gillat samma grejer. Under våra formativa år gick vi på massor av spelningar tillsammans, och det var alltid samma detaljer vi fastnade för. Jag har alltid haft stor respekt för honom, han är orädd och kastar sig in i saker, men han vågar också lämna dem. Om något inte längre känns rätt, bryter han och gör något nytt. Det gillar jag. Musiken är alltid i fokus för honom, inte positionering eller karriär.

De två delar också en historia av intensivt konsertliv under tonåren, där spelningar blev deras musikskola.

– Vi såg Solomon Burke tillsammans, det är nog den första soullegend jag minns tydligt att vi såg. Och jag minns nästan ännu tydligare alla spelningar vi inte lyckades gå på. Jag var fjorton när The Roots spelade i Göteborg, men jag fick inte gå för att det var en vardag.

För det är inte bara vintagesoul som påverkat riktningen för People!

- Kaah var också en stor influens. Vi såg honom flera gånger, och Jideblasko International var en viktig skiva för mig. Timbuktu på den tiden, det var också helt fantastiskt. Vi gick jättemycket på spelningar. Först en kvällskonsert, sen vidare till nattklubb ibland. Vi kunde alltid få hjälp av någon vuxen att komma in, trots att vi inte var gamla nog. Det var en musikalisk utbildning i sig, bara att se så mycket man kunde.

Att växa upp med en far som var musiker var också en del av Bror Gunnar Jonssons musikaliska skola.

– Jag växte upp i en lägenhet där pappa övade kontrabas flera timmar om dagen i ett rum, jag övade saxofon i ett annat, och min syster spelade fiol i ett tredje, alltihop samtidigt. Våra grannar måste ha haft en upplevelse…

Ändå har vägen till soulalbumet varit lång.

– För fem år sedan började jag märka att låtarna jag skrev drog åt ett mer soulaktigt håll. Jag har oftast ingen riktning när jag skriver, det blir vad det blir. Jag skriver massa låtar och samlar dem i olika högar. När det blir tillräckligt många i en hög som passar ihop gör jag ett album av dem. Med tiden hade jag samlat på mig ett gäng låtar som jag tyckte passade för just den här idén.

Han förklarar att några låtar först haft andra uttryck, men hittat hem till soulformen långt senare.

– Vissa låtar på nya skivan skulle absolut kunna vara i helt andra lådor, men nu har de hamnat här. Andra låtar är väldigt tydligt skrivna för den här plattan, ofta ganska sent i processen. När man närmar sig inspelning brukar det komma några låtar till, och de formas in naturligt. Då är man redan i "mode", så de passar in direkt.

Just förhållandet mellan ljud och komposition är centralt i Bror Gunnar Janssons musikskapande.

– Jag skriver mycket genom ljud. Soundet är en del av kompositionen, inte bara en kostym. Så ibland går det att ändra, men ofta sitter känslan ganska fast.

Flera av texterna handlar om flykt, ockupation, och bomber, det är ett tematiskt fält han återkommer till inte minst i Refuge, A Refugee, Occupied och Blood.

– De handlar framför allt om Gaza. När jag skrev den fanns en väldigt skev bild av situationen, en konstig narrativ, och regeringens hållning var märklig. Under den perioden skrev jag flera låtar på det temat.

– Jag har skrivit musik och texter på många olika sätt genom åren, men en röd tråd är att jag inte gillar att skriva om mig själv. Jag vill skriva om andra saker. De senaste åren har jag känt en allt starkare politisk frustration, och ett behov av att uttrycka det. Det är för min egen skull, i ett samhälle som rör sig som det gör. Det handlar om att visa solidaritet. Det påminner lite om det där Nina Simone-citatet, att det är en konstnärs ansvar att spegla sin samtid, och jag känt ett behov av att vara tydlig. Att säga något. Det svåra är att undvika att det blir för mycket pekpinne. Vissa texter kanske är det. Men Beggar tycker jag blev mer emotionell och personlig, den målar en historia.

Så hur viktig är texten när Bror Gunnar Jonsson lyssnar på musik?

– Det går i perioder. När jag var yngre var det mer musiken jag drogs till, inte texterna. Men efterhand har jag blivit mer intresserad av text också. Det är så olika beroende på genre. I vissa musikstilar kan texterna nästan kännas i vägen, då vill jag bara ha ett uttryck, ett ljud. Men om det är rätt typ av text, rätt tonträff, då kan det vara det starkaste av allt. Då kan en låt bli helt avgörande. Men det är svårt. Och det är därför det tar lång tid för mig att skriva. Jag behöver hitta ett tilltal som känns naturligt men ändå tydligt. En balans.

Soul som genre bär på många förväntningar, både vad gäller sound och autenticitet. Det finns röster som påstår att ny soul inte är "äkta", att retrovågen bara imiterar ett arv utan att tillföra något eget. Det är inget Bror Gunnar Jansson funderar på.

– Nej, om jag ska lyckas göra musik kan jag inte tänka på hur den ska mottas. Jag hade stora problem i processen med det här albumet just för att jag ifrågasatte mig själv för mycket. Jag skrotade många idéer, tog upp dem igen, och skrotade igen. Bara att göra det i förhållande till sin egen hjärna är tillräckligt svårt, och om jag dessutom ska tänka andras reaktioner blir det omöjligt.

Snarare handlar det om att ständigt förnya sig, för att inte fastna.

– Jag tröttnar väldigt lätt på mig själv. Det är därför jag har flera olika projekt och uttryck. Då behöver jag inte ruttna på en idé eller genre, jag kan byta spår och ändå fortsätta vara kreativ.

Det är ett förhållningssätt som också format hans scenpersona, där olika projekt presenterar olika delar av uttrycket. Det kan vara poetisk ursprungsamericana, powertrioblues eller hård, drivande soul.

– Jag tycker det är kul att bygga album. Men det är också därför jag försöker vara tydligare med vad jag gör – för det kan vara ett lotteri att gå på mina spelningar. Därför har jag börjat använda olika projektnamn så att man kan läsa sig till vad man kommer få höra.

Publiken verkar följa med, oavsett.

– Det har aldrig varit ett stort problem. Jag möter ny publik varje gång, men också folk som sett mig tidigare. Och än så länge verkar ingen bli arg. De flesta som lyssnar på min musik är musikintresserade och öppna. Min musik kräver lite av lyssnaren, och då faller den där gruppen som vill ha exakt vad de förväntar sig bort automatiskt.

Men även om People! först och främst är ett soulabum finns de där nyanserna av blues, gospel och americana som verkar vara en del av Bror Gunnar Jonnsons DNA.

– Det kommer säkert från en musikaliskt rik uppväxt. Jag växte upp med massor av musik omkring mig. Det fanns så mycket bra musik i så många olika genrer, och jag har alltid försökt dra till mig allt jag gillar. Jag är ganska ickeanalyserande när det gäller musik, utan mycket mer intuitiv. Jag har aldrig varit så bra på teori eller analys. Det jag snappade upp var uttryck och sound, och sväng. Det är det jag lyssnar efter.

Med People! har Bror Gunnar Jonsson förädlat såväl sitt uttryck som sound och sväng, och med spelningar runt om i Sverige under den kommande månaden lär allt det förstärkas ännu mer.

Av Patrik Forshage

Den 13 september 2025

Intervju

People! finns ute nu. Här finns Fokus Musiks recension.