Efter sin återförening har Suede låtit precis så angelägna som man önskade sig under åren efter deras debut för drygt 30 år sedan, och Autofiction för tre år sedan var larmigare än någonsin.
Tre års turnerande sedan dess har väckt en annan ambition hos bandet, och inför Antidepressants har Suede gått på gymmet för att bygga upp sig för tung arenapostpunk. Killing Joke och The Cure har föreslagits som jämförelse, men tunga pukor, hårda riff, distinkta sologitarrer med mycket eko och bombastiskt Brett Anderson-mässande i till exempel Dancing with the Europeans låter allra mest som det sena 1980-talets The Cults riffstark hårdrocksflörtande postpunk.
Brett Anderson definierar albumet i låttiteln Broken Music for Broken People och sammanfattar texternas tema som ”paranoia, ångest, neuroser”, eller i både Disintegrate och Life Is Endless, Life Is A Moment att acceptera sin egen dödlighet. Även när de som med Trance State tar avstamp i Joy Division sväller de raskt ut med stora Simple Minds-synthsjok för stadium och arenor i refrängen.
Det är inte utan att poserna känns en aning sökta, men de är inte desto mindre effektiva. På Antidepressants omsätter Suede sina dova men storslagna ambitioner på ett mycket kompetent sätt, och tillgången till de största spelställena är inte en fråga om varken om eller när utan bara om hur stora.
