När Izzy Hagerus under namnet Prewn är gör ett album om sitt liv är det inget självförhärligande Instaflöde hon presenterar. Hon kallar System för ”en offentliggjord dagbok”, och hennes cello-baserade låtar är demos från de senaste fyra åren, skrivna mitt i natten och olika djupt ner i ett svart hål av misslyckade relationer och egeninspelade i hennes hemmastudio.
I stillsamma It’s Only You finns ett folksångsdrag i hennes sätt att sjunga och körpartier i bakgrunden, och My Side inleds så avskatat att det nästan bara är den takthållande metronomen som hörs bakom hennes röst, med sedan bygger hon ut med sin cello och syntar och allt ljudligare gitarrdist.
Ett sådant gitarrlarm med feedback och grungeackord dominerar albumet intill hennes allerstädes närvarande huvudinstrument cello, som i titelspåret där ett påfallande Dinosaur Jr-mangel skaffar sig utrymme innan sången så småningom övergår i ett renodlat stråkarrangemang av barockkaraktär. Dirty Dog är allra mest överstyrd, men det är långtifrån enda gången som Prewn låter som PJ Harvey på gränsen till nervsammanbrott, kraftfull, personlig och okontrollerbar.
