William Carlos Whitten - My Life in Cinema

Third Kind

BETYG:5 av 6

Jaja, jag vet att det är knäppt. Jag vet att virrhjärnor och excentriker som Luke Haines och Lawrence - för att nämna två musikaliskt näraliggande genier - per definition är en angelägenhet för bara en handfull personer, men även bland kultartisterna finns dem som är så udda att de går under radarn även på de mest obskyritetssökande.

Den kultstatus som Bill Whitten numera besitter är så exklusiv att jag på rak arn bara kan komma på ett ytterligare dedikerat svenskt fan utöver undertecknad (vinka Christian!), men det beror mer på lathet och ouppmärksamhet hos omgivningen än på William Carlos Whitten, som han numera kallar sig. För vare sig han gör Sonic Youth-skarp rock som på duettalbumet Telepaths tillsammans med hans tvättomatfynd Diane Crash tidigare i år sedan eller som nu ger ut en tematisk filmrelaterade kassett på en liten brittisk etikett är hans låtar konsekvent smart New York-rock. Den kan ha olika inramning avseende teman, arrangemang eller ljudbärare, men hans låtar är alltid hyperstarka och fokuserade.

Få av kassettens 15 låtar sträcker sig förbi treminutersstrecket, men kassettens köpare får å andra sidan också Bill Whittens senaste novell med filmtema på köpet dessutom. Och framför allt får man en räcka utmärkta rocklåtar, rudimentärt inspelade på synthar och trummaskiner och briljanta i sitt genuina popvemod, som fantastiska Joey och Suddenly, Savagely eller episka My Ceiling Is A Discoteque. Visst finns exempel på rockigare stunder med heminspelad bas och ibland en taggig NYC-gitarr, och även om Lou Reed-referenserna finns kvar i den spartanska kantigheten i till exempel Chauffer och Insurgent Kisses är det här en i huvudsak hemmaelektronisk historia.

Connoussieur of Hunger är en i raden av hans uttalade kindo-of-hyllningar till hemstaden, och samma New York-miljö är central också till exempel i Jewells in the Gutter som tar det elektroniska ytterligare ett steg och prövar vocoderförvrängd röst. Det funkar förstås fint i sammanhanget, förutsatt att man inte är audiofil. 

William Carlos Whitten är ännu mer excentrisk än nämnda geniers, och hans andra release för året är hans andra triumf för året. Grattis till mig och Christian som kommer att lyssna och älska det, och ni andra får väl skylla er själva. 

Av Patrik Forshage

Den 26 november 2025

Skivrecension