Weeping Willows - Goodwill
Razzia/SonyMusic
BETYG: 5 av 6
Det är faktiskt omöjligt att rikta invändningar mot Weeping Willows hantverk och genomförande. Efter 30 år (!) av oförtröttligt förfinande och förbättrande rullar den här farkosten tryggare och stabilare än någonsin förr, och den glänser starkare och mer välputsat för varje tur.
Bland de redan färdiga centrala beståndsdelarna finns Magnus Carlssons dramatiska och känsliga stämma, färdigutvecklad och komplett sedan årtionden. Kompositionerna som från början var varianter och övningar baserade på de stora amerikanska croonerballader som var bandets utgångspunkt har sedan många många år sedan blommat ut i Weeping Willows egen mäktiga hantverksskicklighet. Texternas ibland samhällskritiska betraktelser och personliga reflektioner uttrycks sedan lika länge i tillräckligt generella termer för att funna fungera både specifikt träffande och i breda lager.
I det pågående detaljförbättrandet ligger den här gången fokus på stråkarrangemangen som når nya höjder tack vare c/o producerande Johan Lindström, och det bidrar till elegansen till exempel i ödsligt klingande The End of the World. I sin avskalade luftighet låter den som en dramatisk Lee Hazlewood-produktion, och den ändå ganska subtila 007-blinkning som smygs in i stråkarrangemanget markerar hur väl den hade kunnat fungera i den gamla Sean Connery-filmen The End of the World i ett parallellt universum.
Soulsväng som snygga Test of Time kan Weeping Willows leverera i sömnen, och oantastliga blåsdetaljer av Goran Kajfês och Per "Ruskträsk" Johansson är vi sedan länge bortskämda med. Här lyfter de en briljant orkestrerad popdänga som The War to End All Wars - tänk Tommy Körberg 1969 - till ytterligare höjder. På samma sätt är det eleganta Felisia Westberg-samspelet i The Thrill of Danger med sina Nashville-kännetecknen - tänk George Jones och kanske snarare Melba Montgomery än Tammy - helt i enlighet med Weeping Willows estetiska profil, medan det försiktiga discotassande man kan ana i Love Is Everywhere är en ny och lite otippad nyans.
Weeping Willows-konnessörer har med andra ord en högtidsstund av finess och detaljperfektionism i utvecklingsdetaljerna att njuta med Goodwill. Hur lyssnare som inte är lika detaljfokuserade motiveras att skaffa ett 13:e strålande Weeping Willows-album intill de tidigare aldrig sämre än utmärkta tolv skivorna är måhända svårare att motivera.
Av Patrik Forshage
26 maj 2025
Skivrecension