Vem är [ingenting]?

Han förlägger visserligen [ingenting]s sånger på det nya albumet Vinterviken serenad till sina hemkvarter. Men samtidigt är han noga med att beskriva de samtidigt innerligt tröstande och dunkelt sorgesamma sångerna som sagor snarare än självbiografi. Christopher Sander är inte beredd att acceptera att uppfattas som sina sångers jag.

Det är en solig förmiddag i Aspudden. Fabel Bar på Hägerstensvägen öppnar inte på flera timmar, men Christopher Sander smyger in och sätter sig vid hörnbordet längst in. Han bor i krokarna, och det är tydligt att det här är hans territorium.

Han har ingen brådska. Christopher Sander agerar på sina egna villkor, utan att anpassa sig till musikbranschens rytm. [ingenting] har aldrig följt några branschnormer om någonting, allra minst utgivningstakt. Skivor kommer när de är färdiga, när något behöver sägas och när det finns ekonomiska förutsättningar.

Den här gången tog det sju år. Vinterviken serenad är en lågmäld och nära skiva som musikaliskt domineras av stråkarrangemang och försiktighet, och lyriskt av det personliga och nära, i tvär kontrast mot den förra #STXLM, med elektroniska rytmer, mörka klubbstrukturer och makropolitiska ställningstaganden. Men mörkret och svårmodet är intakt.

Ska vi uppehålla oss vid den sorgsna tonen en stund? Hur det kommer sig att du stannar i det uttrycket?
– När jag började spela musik och skriva låtar i elva–tolvårsåldern var vi djupt inne i grunge. I min familj fanns sjukdom och annat, en personlig tyngd i mig, och jag hittade den i musiken vi lyssnade på. Det var allvar.

– Vi hade ett grungeband i tre–fyra år, och det skulle låta mörkt och deprimerat på en helt annan nivå än det jag gör nu. Alice in Chains och så. På något plan har jag nog färgats in av det, även om det tagit sig andra uttryck.

– Ofta hör jag att det jag gör uppfattas som sorgligt och vemodigt, och det verkar inte gå att göra på något annat sätt för mig. Man skulle vilja bryta sig ur ibland, men egentligen är det inget problem.

– Jag vet inte om det gäller alla som håller på med musik, men man uppfattas ofta som ett med sina verk. När man skriver sånger tolkas det nästan alltid självbiografiskt, till skillnad från att alla vet att en film bara är en film eller att en bok kan vara fiktiv. Med musik bär man projiceringen av att "det här är jag". Det blir en tung resväska som är svår att förhålla sig till ibland.

Det är en intressant iakttagelse. Ingen tror att en regissör eller skådespelare visar hela sin person i en roll, men låtskrivaren antas rymma alla dimensioner i sina verk.
– Exakt. Och har man, som jag, gjort sju–åtta–nio skivor med ett sådant uttryck blir bilden cementerad. En ny skiva kan tweaka den lite, men det blir ändå ett paket.

– Jag har försökt frigöra mig genom att betrakta albumen som dramatiska verk, som en roll. "Det här är en film, ett projekt vi går in i." När det är klart är vi inte kvar i det. Kanske är det därför skivorna skiljer sig åt. Den här gången blev det den här världen ihop med de här personerna. Jag är djupt investerad i musiken, texterna och det vi skapar tillsammans, men jag upplever mig inte personligt investerad på det sättet att jag bryr mig om vad folk säger eller tycker om det. Jag behöver eller förväntar mig inget tillbaka, liksom.

Men lite får du skylla dig själv. Skådespelare bryter typecasting genom att välja en komedi efter ett tungt drama. Du stannar i rollen.
– Ja, precis. Skådisar har den friheten. Jag har vänner som är skådespelare, man ser hur de nästan med flit gör en tung roll och sedan måste bryta genom att göra motsatsen. En sorts katarsis. Jag är fascinerad av hur de går in i och ut ur roller – jag borde fråga dem mer om det.

Bär du en längtan ut ur den "sorgliga" rollen, eller trivs du där?
– Problemet är att man bär med sig rollen sen. Rent musikaliskt känner jag mig hemma där, och det känns som att jag gör något i det rummet som inte så många gör. Men man får också folks projiceringar på sig, och jag känner något slags ansvar både för musiken och för dem som gillar den.

– Lite apropå detta - fotografen Johan och jag gick nyss förbi en vägg med ett av de där stora rådjuren målat. Han som målar dem har gjort det hur länge som helst. När man gör något så konsekvent blir det effekt. Så är det med en persona, en identitet också. Det blir ingjutet, och svårt att bryta..

Påverkar det vardagen att antas vara sin persona? Du är ett "fucked up barn" här, och redan på första EP:n satt du full på en parkbänk.
– Nej, det hoppas jag inte. Men pronomen i texter är intressant. "Jag", "du", "vi". Ibland friskriver jag mig genom att sjunga med "du" för låtens skull, den blir starkare, och jag blir mindre sårbar för tolkningar. Det blir stor skillnad om du sjunger i ett självömkande "jag" eller om du sjunger om någon du har omsorg om.

På den här skivan gör du båda delarna. I Vinterviken serenad nämner du till och med din son vid namn. Det utmanar "persona"-argumentet.
– Jag har pratat en del med min son om det, också om gamla låtar. Han har börjat lyssna på [ingenting] och han stöter på kompisar som gör det. Då har det känts viktigt att förklara hur poesi funkar, vad överdrift är. Jag har inte suttit i Berlin och tagit heroin, det är bara en låt.

– Lou Reed hängde på The Factory och betraktade människor och skrev låtar om dem, och därför projicerades allt på honom, att han var allt det där, transa, heroinist, sadomasochist. Men han var bara en observatör som såg saker och skrev om dem. Det känns personligt och nära, därför att han gestaltade. Men ibland, som i den här skivans titelspår är det klart att fiktion och verklighet hamnar väldigt nära.

Låt oss stanna i den geografiska förankringen just här i kvarteren i Hägersten. Den går igen överallt på albumet, baren som vi sitter på, Vinterviken, Blommensbergsvägen, Flaten. Vad ligger bakom att du väljer att väldigt tydligt geografiskt förankra en skiva så?

– När vi började [ingenting] hade jag en uttalad idé att skriva sånger som var odaterade, utan referenser till samtida grejer eller platser. Texter som man skulle kunna ta till sig oavsett ålder eller omgivning och kunna läsa in sitt eget liv i det. Sedan har jag omvärderat det lite, och redan på andra skivan hörs Stockholm och platser som Björns trädgård.

– Leonard Cohen har pratat om hur detaljer kan göra att det blir universellt. För mig är det kontraintuitivt, jag tänkte att utan detaljer kan alla läsa in vad som helst och skapa sitt eget liv i texten. Men hjärnan funkar tvärtom, och även om du aldrig varit på Hägerstensvägen vet du hur det är att gå på en gata i solen.

– Men det är inte som att när jag gör låtarna att jag tänker aktivt på att nu ska jag få in en adress. Men när jag hade landat i att kalla albumet för Vinterviken serenad gick jag runt med låtarna i de här kvarteren. Och texten till Livia var den sista jag skrev, med den liksom platsspecifika känslan nära inpå.

Det finns ju adresser i låttexter som vi alla har en relation till. Vi vet allt om vad som händer på Lexington 125 i New York, till exempel.

– Har du varit där? Jag åkte dit en gång, klev upp ur tunnelbanan, ett gäng svarta killar stod i gathörnen och hängde och undrade nog vad fan jag gjorde där. Lite som i I'm Waiting for the Man.

Den fina bloggen Vakentimmar noterade ett återanvänt tema på låten Ring mig innan allt exploderar - "Snälla ring mig", från Dina händer är fulla blommor.

– Det har säkert hänt att man återanvänder lite rader här och där. Men det finns ingen medveten koppling där. Frasen "Ring mig innan allt exploderar" hängde med länge, jag hade för mig att jag sett den på en lapp på väggar runtom stan i tjugoårsåldern, och det kan ju stämma. Men en kompis påminde mig att det är ett citat av poeten Eeva Kilpi. Jag kollade upp det, och det visade sig att förlaget Brombergs gav ut en samling kärleksdikter på 90-talet som jag insåg stått i min mammas bokhylla hela min uppväxt. Eeva Kilpis dikt är med, den är bara två rader. "Ring mig innan världen exploderar. Vi säger hej då."

Liksom i låtarna återkommer en längtan efter något taktilt, mänskligt och ofiltrerat i Christopher Sanders resonemang. De digitala strukturerna stör honom, både i musiken och i livet, och det märks också i sättet han vill kommunicera med sin publik.

Du har också annonserat [ingenting] på anslagstavlor. Det är genuint fysisk analog annonsering, som när man var liten och läste folks pamfletter på elskåp. Vad ligger bakom det?

– Det var lite spontant. Jag är så jävla trött på att vi lever så mycket via digitala skärmar. Det grumlar oss på något sätt, man tar inte till sig som när man läser på papper eller ser något i verkligheten. Och jag är själv en sån person som stannar vid anslagstavlan och läser om vad som händer i närområdet.

Vad gav det för reaktioner?
– Det fick några journalister att vakna, Tidningen Mitt i snappade upp att det var något stort på gång, haha. Min son tyckte det var weird sätta upp en affisch utan avsändare, men man måste vara lite klurig för att nå ut idag, sa jag.

– Jag gillar också tanken på ett slumpmöte, en person som aldrig hört bandet, en tant med dramatenvagn, som stannar till och undrar. Det blir förvirring. Någon blir nyfiken, och lyssnar kanske, blir kanske berörd. Det blir en slumpfaktor som vi saknar lite idag.

Det är motsatsen till algoritmernas logik. Du lärde dig också mer piano under pandemin, på "analoga" notböcker.
– Vi köpte ett piano och jag spelade mycket och försökte bli duktig. Lånade notböcker och försökte lära mig lite Bach. Det var en frihet att skriva på ett annat instrument, som amatör blir det utforskande. Flera låtar på albumet är pianobaserade, Homecoming, Vinterviken serenad, Gråbleka blå. Även Ring mig innan allt exploderar var egentligen en pianolåt som sedan blev gitarrer.

I kontrast till förra albumets hårda elektroniska uttryck är Vinterviken serenad mjukare, mer intim och viskande.

– Jag vill alltid göra annorlunda mot tidigare, för att det ska kännas angeläget och för att pröva ett nytt perspektiv. Nu känner jag spontant att jag vill göra en punkskiva.

Det finns rätt mycket punk i texterna här också. Karaktärer och budskap är långtifrån sörgårdsljuva.
– Nej, det är inte glatt. Men det väna, mjuka tilltalet ligger mig ganska nära. Någon har blivit provocerad av att det är vänligt eller nära.

Jag uppfattar ditt tilltal som förtroendeingivande, nästan handledande och tröstande. Vill man inte bli tröstad eller handledd så kanske man blir provocerad av ett sådant tilltal.
– Så kan det vara. Jag är noga med att inte hamna i någon sorts självömkande. Även om jag sjunger ljust och mjukt är jag mån om att det ska finnas en kraft i det. Om man får förenkla tänker jag musik som antingen underhållning eller tröst. Den här skivan får vara tröst. Jag hamnar väl i och för sig sällan i show och fest.

Samtidigt är texterna ofta motsatsen till tröstande. Ibland hör jag närmast bottenlös förtvivlan, till exempel i Homecomings skildring av en förtvivlad livssituation full av håglöshet, Tinder-scrollande, alkohol, yoga och sov-appar.

– Man kan tolka sista versen som lättnad, någon sorts försoning, tänker jag. Kjell Höglunds Man vänjer sig nämndes i något sammanhang, men minus humorn. För mig handlar det om att när man är där, i det ensamma och uppgivna, så finns det åtminstone en låt som delar känslan. Det kan vara en tröst. Någon eller något måste ju finnas på sista utposten och hitta en när det är som jobbigast, och kanske leda därifrån.

Det är intressant att du säger att det kommer in ljus i slutet. För sju år sedan blev du nästan arg när jag tyckte mig ana hopp i din dåvarande skiva.

– Nej, inte arg. Men jag blev förvånad. Men den här går att tolka supersvart eller ganska ljus.

I Ring mig innan allt exploderar hör jag både det personliga och också den sortens makropolitiska resonemang som präglade förra albumet. Europa lägger sig ner för att dö, imperiet imploderar och kolonier vill ha betalt.
– Det fanns andra låtar med politiska inslag som föll bort. Den här blev kvar och som första spår fungerar den som en sorts ram. Det kändes viktigt att placera det personliga, från en välbärgad förort i Stockholm, i en större kontext med allt som pågår i världen.

Kärleken i olika former är ett centralt tema på albumet. Uppfattar du att (d e bara) Kärleken (d handlar om) är skivans centralverk och nav?
– Jag vet inte om den är navet, men den kändes naturlig att placera sist, med bara en liten epilog efter. Den låten har hängt med i femton år, jag har haft refrängerna och slutet. Sedan hittade jag ett sätt att skriva verserna. Jag älskar melodin på slutet. Den blev poppig och mysig och råkade bli lång, vi upprepar titeln som ett mantra och det kändes lite annorlunda och fint.

– Men om den är central vet jag inte. Vinterviken serenad känns central, Homecoming likaså. Ring…är superviktig, och de små akustiska bitarna är jätteviktiga i helheten. Jag är stolt över hur allt föll på plats.

När en melodi hängt med i femton år, blir då färdigställandet en förlösning eller innebär det en sorg över alla versioner som den hade kunnat bli om du fortsatt nynna på den i fem år till?
– Just nu är jag mest lycklig att den blev till och finns i världen. Har man haft något så länge har man sett många möjliga vägar. Vi får se hur det känns. Det kanske blir fler versioner.

Albumet inleds med att Tuva Novotny läser Göran Tunströms Den femte kyssen. Det innebär att den första rösten på en skiva så starkt präglad av Christopher Sanders uttryck är någon annan än hans, och att skivans första ord också är skrivna av någon annan.

– Intressant, jag har inte tänkt på det så. Jag har en grej för att ha en boktitel som låttitel, jag har länge velat göra ett album som heter Den femte kyssen för att det stycket av Tunström är så fint.

– Eftersom mitt sätt att sjunga är mjukare på den här skivan kändes det fint att "grumla könet" med en kvinnlig röst i början. Det är inte nödvändigtvis en man som är avsändare, utan att man kan komma till rösten på ett annat sätt.

Hur reagerar folk på dina låttitlar från böcker?
– Ingen har märkt det. Det blir ett scoop för dig.

Samarbetet med producenten och multiinstrumentalisten Mathias Zachrisson blev avgörande för Vinterviken serenad. När de väl började arbeta tillsammans fick de lösa idéerna en riktning, och skivan började växa fram på allvar. Det handlade inte om någon förutbestämd plan, utan om att följa låtarna dit de ville gå.

– Mathias har betytt så mycket för skivan. Han hörde av sig för många år sedan och frågade om han fick spela förband till [ingenting], men vi fick inte ihop det förrän i höstas. Då sa han att jag borde komma förbi hans studio någon gång. Så jag var där i februari och spelade in lite råa demos på gitarr och piano. Därifrån tog allt fart, utan att varken han eller vi riktigt visste vart det skulle leda.

Snabbt stod det klart att Christopher Sander och Mathias Zachrisson ambitiöst var på väg mot ett komplett och sammanhängande album.

– Han skriver ofta stråkarrangemang, och det kändes tidigt att vi ville väva in det i albumet. Jag är stolt över att det blev ett stiligt album. Åtta låtar, vilket också känns stiligt. Och alla låtar samspelar med de andra och behövs för att helheten ska vara där. Ofta blir det mest spridda låtar, men det här skulle bli ett album, det skulle hänga ihop, och det finns många inslag i Mathias produktion som återkommer genom skivan och skapar den röda tråden. Allt är också väldigt vackert inramat visuellt med Love Lundells omslag, och Tobias Måårds små visuals.

– Jag har alltid tänkt i album. Det innebär en extrem arbetsinsats och kostar ofantligt mycket pengar som man aldrig får igen, men albumkänslan är fortfarande nice. Och tanken på att någon, typ en enda lyssnare genuint hittar in i och vill stanna en stund i den lilla värld man byggt upp gör allt värt det.

Text Patrik Forshage

Foto Johan Bergmark

Den 21 oktober 2025

Intervju

Vinterviken serenad recenseras här, och här hittar du intervjuer med ett ungt debuterande [ingenting] 2004 och med en tungsint Christopher Sander 2018.

[ingenting]s höstturné avslutas i Stockholm 27 november.