Tysta Paul Buchanan
Paul Buchanan är långtifrån någon medievan popstjärna. Hans band The Blue Nile har visserligen haft både kritiker- och försäljningssuccéer, men eftersom det dröjt många år mellan skivorna har bara den mest envisa publiken stannat vid hans sida. Den här veckan släpper han Mid Air, som är hans första album under eget namn. Den är en oerhört naken skiva, inspelad ensam och tyst mitt i natten, och perfekt att lyssna på under samma förutsättningar. Inga ljud utöver de absolut nödvändiga har fått plats på Mid Air.
- Jag var vid ett vägskäl. Jag hade de här låtarna, men visste inte vad jag skulle göra med dem. Antingen kunde mina inspelningar vara sketcher, och få förbli det, eller så hade jag kunnat jobba vidare på dem och lagt på trummor och andra instrument. Det var inte ett lätt beslut att låta dem vara som de var, och precis när skivan hade skickats för att pressas upp drabbades jag av ångest igen. "Min gud, vad har jag gjort?"
Men nu är Paul Buchanan trygg i att det var rätt beslut.
- Man måste våga lita på folk. Om låtarna är klara i den här formen för mig så kommer de att vara det för många andra också. Om man lägger på något extra då, bara för att det "ska" vara så, då blir det falskt.
Låtarna kom till snabbt.
- De är skrivna under några veckor. Jag vill inte låta pretentiös, men för mig hör de ihop med varandra. Jag hade en diktafon vid pianot, och när jag fick en idé satte jag mig där och spelade in den. Det kanske tog fyra-fem genomspelningar innan jag visste hur jag ville ha låten, men sedan var det bara att spela in, och det är vad som hörs på skivan. Möjligen har jag tagit bort lite bakgrundsljud, men annars ville jag ha det så här ickeprocessat. Vi gjorde några hemska misstag under inspelningen, men vi valde att lämna kvar dem i det som hörs på skivan. Om man petar för mycket i sådant finns risken att man tappar fokus.
Men att det skulle bli en skiva var egentligen inte avsikten.
- Jag tänkte aldrig att jag gjorde ett album, och jag hade ingen plan för hur det skulle låta. Men jag har väl någon sorts omedveten inre karta som jag följde. Och när inspelningarna var över visste jag inte vad den betydde. Sedan har jag suttit ner, lyssnat, pratat och analyserat, och till slut börjar jag förstå.
Till stora delar är Mid Air inspirerad av en nära väns död.
- Det var tungt. Men som jag kände honom hade han insisterat på att jag skulle fortsätta med musiken och skivan istället för att gräva ner mig. Han fanns där hela tiden, som en osynlig röst som viskade att en låt var färdig eller behövde göras om.
Two Children skrev Paul Buchannan efter att ha råkat höra ett par gräla på gatan.
- Jo, det är ofta sådant som ger mig impulser att skriva.
Kommer det grälande paret att känna igen sig när de hör låten? "Va, hur hamnade vårt gräl i den sången?"
- Utan tvekan, det kommer de att göra. Men jag hoppas att andra par också kommer att vara säkra på att det är just deras gräl. Jag vill gärna att folk ska känna igen sig i låtarna. Det finns inget som gör mig så glad som när jag får den sortens reaktioner. Det får mig att känna mig osynlig.
Osynlig?
- I ordets bästa möjliga bemärkelse. Att jag kan upptäcka sådant som är väsentligt för människor, utan att bli upptäckt.
Det dröjer lång tid mellan dina skivor. Är tempot självvalt?
¨- Tvärtom. Takten är alldeles för långsam. Vi har visserligen just kommit överens om att inte prata om problemen i bandet, men vid två tillfällen har juridiska faktorer under långa perioder hindrat oss från att göra musik. Å andra sidan tror jag att det är lättare att bli förlåten för att det är för glest mellan skivor än att bli förlåten för att man ger ut dåliga skivor med täta intervaller.
"Bandet", säger du. Vågar man nämna The Blue Nile för dig?
- Åh, absolut, absolut! Ingen fara alls. Jag är inte trött på The Blue Nile, tvärtom. Det är en så nära vänskap under så lång tid i det bandet.
Kan det alltså hända att The Blue Nile kommer att spela tillsammans igen?
- O ja. Jag och Robert Bell har spelat tillsammans, och vi pratade häromdagen bara. Den tredje medlemmen (Paul Buchanan väljer att inte nämna Paul Joseph Moore vid namn /reds anm) tänker jag hela tiden ska komma tillbaka. Imorgon, kanske? Nähä, men nästa dag då? Men om vi skulle ses på hörnet och bestämma oss för att göra sällskap till replokalen så vill jag vara i form för det. Jag håller mig alert.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2012
Av Patrik Forshage
Intervju