Ty Segall - Possession
Drag City/Border
BETYG: 5 av 6
Hur många gånger har vi slagit fast det uppenbara faktum att Ty Segall är ett av de riktigt stora hyperproduktiva musikgenierna, jämförbar bland sina samtida bara med Jack White och tidigare kanske Beck? Förra året (precis som de flesta år) hann han minst två egna album i olika riktningar, liksom ett antal sidoprojekt och samarbeten. Ibland är hans album rena experiment, och ibland är de exposéer över hans bredd, men Possession är ett av de där genomarbetade och sammanhållna albumen där komposition och enhetligt sound är centralt.
Här är låtkonstruktionerna distinkta och arren genomarbetade och tydligt förankrade i det tidiga 70-talets lättglammiga boogie-groove. Ofta innebär det subtila vokalharmonier och minst tre gitarrer i fin harmoni, varav två elektriska och en akustisk, och frihetligt flyhänta trummor. Ofta kompletteras det med tjockt elpiano eller orgel, och ibland stråkar och blås som i lågmält suggestiva Buildings och i klaustrofobiskt groovy Fantastic Tomb.
På flera ställen är just Jack White är passande musikalisk referens, eftersom båda bottnar i 1970-talet och har både riff och groove som centrala faktorer i sin rock. Den stökigt småfunkiga Bad Company-rocken i Shining och keyboarddominerade Hotel är ett exempel på låtar som hade kunnat komma ur det ena eller det andra lägret, men Ty Segall är till sin karaktär lite flummigare och mindre disciplinerad än Jack White.
Det är tydligt till exempel titelspårets eleganta lilla lättpsykedeliska gitarrfigur, värdig Jojje Wadenius i titelspåret, och när han i Skirts of Heaven vräker på med pukor och trumpeter i en hårt komprimerad lättsymfonisk poplåt som låter inspirerad av Roy Woods Wizzard.
Avslutande Another California Song är visserligen ironisk mot klichéerna om singalonglåtarna i öppna bilar och mot de åldrade LA-musikerna som förväntar sig att kunna leva gott livet ut på en sådan Kalifornien-hit. Men med sitt subtila groove och sin soliga karaktär är den samtidigt just another California song, och rimligen Ty Segalls första stora mainstreamhit. För som han sjunger - "40 million can't be wrong".
Att årets första Ty Segall-album når oss ett halvår senare än planerat releasedatum innebär att vi kan förvänta oss trängsel av kommande releaser under hösten. Men om han ska hinna toppa Possession under året krävs det mycket.
Av Patrik Forshage
30 maj 2025
Skivrecension
Tidigare Ty
Vid 15 (!) tidigare tillfällen har den här skribenten recenserat Ty Segalls album, och 2014 gjordes den här intervjun dessutom. Här hittar du alla recensionerna.
Och sidoprojekt med Freckle och med Fuzz
Och här recenserades Ty Segalls akustiska Stockholmskonsert 2024