The Mary Onettes är bättre förberedda den här gången

När The Mary Onettes slog igenom var de fullständigt oförberedda. Nu är de tillbaka med albumet SWORN efter mer än tio års bortavaro, och  Fokus Musik har träffat Philip Ekström för att undersöka hur bandet kan ta vid där de slutade – eller om det ens är det de vill.

The Mary Onettes är tillbaka med SWORN, bandets första album på mer än tio år. Men går det att ta vid precis där man slutade, eller har för mycket förändrats sedan dess?

– Det känns meningslöst att göra något om inte ambitionsnivån är hög, om man inte tar det man gör på allvar. Men vi har kanske inte så mycket förväntningar utanför oss själva. Det viktigaste är att orden, texterna och musiken väger tungt för oss. Vi kanske inte har lika mycket tankar om vad som ska hända. Vi sitter inte längre och kollar bloggar för att se om någon har nämnt oss, eller jagar uppmärksamhet som då.

– Men det känns lika angeläget att nå ut och bli hörda. När vi nu har gjort några spelningar igen är det så himla fint att stå tillsammans och se att människor bryr sig och tar det här på allvar. Folk reser från överallt för att se oss, som nu senast i Stockholm. Det var ett väldigt fint möte med publiken, där en del hade kommit från Spanien och USA.

Folk som reser från USA för att se er på en ganska liten scen i Stockholm – det gör att man blir ganska ödmjuk, föreställer jag mig?

– Förr kunde vi vara rätt nonchalanta, bara gå in i logen och låsa dörren och skita i allt. Nu känns det viktigt att gå ut och prata med dem som har rest för att se oss. Vi har vuxit upp, helt enkelt. Jag tycker det är otroligt viktigt. Man borde nästan prata mer om det.

– När jag var 22 och gjorde spelningar ihop med Broder Daniel och såg hur de betedde sig, då tänkte man att så här ska man vara. Att vara någon sorts rockstjärna var ens högsta dröm då, att få svina omkring. Nu har jag en helt annan världsbild, jag har reviderat hela min tillvaro. De där toxiska grejerna är fruktansvärda. Det går att ha ett band utan att vara en del av den kulturen, men man fattade inte det då.

Med ålder och mognad omvärderar man vad som är viktigt.

– Exakt. Vi har inte varit fokuserade på pengar, men som band vill man se att framgången löper på. När det förändras påverkas man rätt mycket. Nu ser jag framgång som att vi stod i replokalen i söndags och tyckte att det var fantastiskt att vara tillsammans. Vi hade en bra känsla. Det är framgång för mig nu.

Man känner igen The Mary Onettes sound med stora svepande synthar, mullrande pukor, någon vemodig gitarr och de dramatiska gesterna, både i sång och text.

– Jo, man gör väl det. Dimensionerna från förut finns där. Men det finns nya element också. Det har inte funnits någon sådan tydligt uttalad avsikt, faktiskt. Det har mer blivit så här. Idén för oss har snarare varit att vi vill ha ett ärligt uttryck textmässigt, och att det ska vara genomgående. Det ville vi ännu mer nu.

– Vi upptäcker nya band att inspireras av hela tiden, eller kommer tillbaka till band vi gillat länge och inser att vi gillar dem ännu mer nu. Cocteau Twins till exempel. Man inser att det är världens bästa band och fördjupar kontakten med deras musik.

Eyes Open då är en duett med Maja från Makthaverskan. Dynamiken som uppstår mellan hennes högre register och ditt lägre är väldigt spännande. Var kommer samarbetet ifrån?

– Det är den sista låten jag skrev till skivan, och jag gjorde den med henne i tankarna. Vi hängde en del då och hade gjort någon spelning tillsammans med Makthaverskan. Jag hade en melodi och text som jag ville att hon skulle göra, men det blev inte rätt. Vi var tvungna att få henne att ta i ännu mer. Hon har en sån jävla pipa, otrolig kapacitet. Så vi gjorde om melodin lite, och det här blev resultatet. Hon är ju så jävla rörig i studion, haha. Det var svårt att spela in, för det där att sjunga tätt vid micken är inte hennes stil, så jag fick sitta och editera bort mycket ljud. Men det är fint med den typen av artisteri, när man är så jävla in the moment. Hon bryr sig inte så mycket om hur det låter tekniskt, utan känslan är det som spelar roll.

Philip Ekström beskriver texterna som lika avgörande för uttrycket som musik och sound. Varenda text har en avsikt, även om det inte alltid är glasklart för lyssnaren.

– Jag har alltid skrivit ganska fragmentariskt, vilket inte betyder att texterna är mindre genomarbetade. Orden är viktiga ihop med musiken.

Har du förebilder i sådant fragmentariskt textförfattande?

– Robert Smith är ju en mästare på att skriva fragmentariskt, med meningar som blir intressanta ihop, men är svåra att fullt ut tolka. Jag är väldigt förtjust i Kate Bush, hon kan också vara väldigt fragmentarisk, svävande, flytande. Cocteau Twins, såklart, och Mike Scott i Waterboys.

David Bowie utvecklade ju Burroughs cut up-teknik för låttexter, att klippa isär till papperslappar och möblera om för att se vad som kommer ut.

– Det är spännande att göra så. Man kan få aha-upplevelser av det. Så får jag ofta mina texter själv, när jag plötsligt fattar vad en av mina låtar handlar om. Man får möjlighet att upptäcka det i efterhand. Man börjar någonstans med två textrader som känns väldigt mycket i ens liv just då. Sen drar det iväg, och på något sätt binds det ihop till något fascinerande och fint.

– Jag har lyssnat mycket på Joni Mitchells 80-talsplattor också. Det kanske man inte hör så tydligt, men det finns där, och Robbie Robertson i Daniel Lanois produktion – Somewhere Down the Crazy River är helt galen och jättebra. Don Henleys The End of the Innocence. Det måste ha varit en svår tid för många artister, folksångarna och jazzmusikerna, när 1980-talet kom: "Vad fan ska vi göra nu?"

Petter Agurén och Simon Ohlsson har hela tiden utgjort The Mary Onettes tillsammans med Philip och hans storebror Henrik Ekström. Fyra gamla vänner i ett band, varav två är bröder, skulle kunna innebära en dynamik med konflikter på The Kinks- eller Oasis-nivå. Men där har The Mary Onettes aldrig hamnat.

– Vi har aldrig varit ovänner. Men under åren då vi spelade som mest och då det hände mycket var jag väldigt stressad som person. Jag tror de andra också var det, till viss del. Då blir man kanske inte de bästa versionerna av sig själva, och det påverkar en grupp. Men vi blev aldrig osams på riktigt. Och vi har fortsatt att ha en relation under alla år, och har umgåtts alla fyra. Det är jävligt fint.

Brödrafighterna då? De måste ju ha funnits.

– Men visst har det funnits brödrafighter, det är väl nästan ett måste. Min storebror Henrik är mer lugn, jag är mer impulsiv. Men dusterna har aldrig lett till att vi inte kan vara i samma band. Henrik har fått ta hand om mina känsloutbrott. När jag har knäckt ihop på turnéer och meddelat att jag sticker hem, då har han hanterat det.

Och han lyckades varje gång?

– Ja, det gjorde han.

I tidernas begynnelse var The Mary Onettes signade till en av de största multinationella skivbolagen. Efter bara en EP fick de resolut sparken för att de var motvilliga att anpassa sig till bolagets önskemål. När den här skribenten intervjuade The Mary Onettes i samband med deras debutalbum 2007 var de minst sagt revanschlystna: "De får skylla sig själva, de kommer att gråta."

– Vi hade hållit på länge som band, vi hade ju varit ett band i sju år innan vi släppte vårt första album. Vi hade letat efter någon sorts identitet under många år. När vi signade med Sony skulle vi jobba med Pop-Lars från Broder Daniel, och det gjorde vi länge i studion. Vi slet ut varandra lite grann med honom. Mycket av det materialet gavs aldrig ut, men vi skapade ju någonting där.

Det vore ju fint att hitta de där gamla inspelningarna med Pop-Lars och ge ut dem i en stor Mary Onettes-box någon gång.

– De finns ju någonstans. En del av de låtarna som är med på debutskivan finns inspelade i tidigare versioner med Lars också. All heder åt honom, jag gillar honom jättemycket och vi hade ett fantastiskt fint samarbete. Men det blev för rockigt, och vi ville åt något annat. Det är svårt att förklara, men jag ville åt en blandning mellan Depeche och tidig U2, nästan. Det vi gjorde med Lars blev mer ett rockband som står i studion. Det var inte intressant. Jag hade ganska exakt i huvudet hur jag ville att det skulle vara.

Hur åstadkom ni förändringen i den riktningen?

– Att vi blev droppade av Sony är nästan helt och hållet orsaken till att det lät som det gjorde sen. Vi bara: "Nu bryr vi oss inte så mycket om hur vi låter, vi gör precis som vi vill. Om vi vill låta överdrivet mycket 80-tal så gör vi det, för det är ingen som kan säga någonting." Då började materialet bli mer och mer det här stora och bombastiska som blev vårt sound. Det var egentligen inte så många band som lät så just då. Sedan började fler söka samma sound.

Nu beskriver ni det som ett tidlöst sound, men då fanns det inga band som lät som 80-talets arenapop, sånt gick bort.

– Det var det som var så jävla roligt. Jag kommer ihåg när jag satt i studion och lyssnade på Siouxsie & The Banshees-trumljud – "det ska låta exakt så här". Vi jobbade ganska hårt med det, och det var en väldigt rolig process. Vi var helt övertygade om att ingen skulle bry sig om vår skiva. Det var över för oss, hade vi intalat oss själva. Och så blev det precis tvärtom.

Just för att ni inte behövde bekymra er om skivbolagsförväntningar?

– Verkligen. När Johan Angergård signade oss till Labrador tänkte vi att vi hade demos, och att han skulle vilja att vi gjorde i ordning dem och kanske spelade in vissa låtar igen. Men han sa: "Nej, nej, rör ingenting, vi släpper det precis som det är." Det var också en del av det, att han stod på sig där, vilket var bra.

I samband med debutalbumet 2007 blev ni jämförda med 80-talsband som ni inte visste vilka det var, inte bara av den här skribenten.

– Det var mycket namedropping, och vi hade ofta ingen aning. Band som hade varit aktiva på 80-talet hörde av sig och var nyfikna på oss, bland annat en av medlemmarna i The Sound. Vi hade aldrig hört talas om dem, men började lyssna otroligt mycket på The Sound efter det. Hur fan hade vi missat dem, liksom. Det hände många sådana konstiga och roliga grejer.

Ni trodde att ingen skulle bry sig om albumet, och så blev det tvärtom.

– Exakt. Pitchfork var stort då, och de frontade oss på en on repeat-spot som de hade. Där kunde man gå in och se streams nästan i realtid, som på Spotify nu. Det var helt sjukt – tusen lyssningar, tvåtusen, tretusen… till slut enorma mängder. Det var så omedelbart. Tre dagar senare ringde någon och ville använda låten i en tv-serie. Allting gick så fort, det kändes som att allt hände inom loppet av en vecka. Väldigt komprimerat, helt sjukt.

– Jag hade skickat skivan till jättemånga skivbolag, och till slut gjorde jag ett sista ryck och brände kanske trettio skivor som jag skickade ut. Ingen hörde av sig. Bara Johan och Labrador.

När vi sågs 2007 hade albumet just släppts. Då hade du fortfarande ingen aning om vad som skulle hända.

– Jag fattade verkligen inte. Sen kom Pitchfork, tv-serierna, allt det där. Sen var det bara ut och turnera.

Och då gick ni från att ha turnerat runt Mellansverige till…?

– Ja, precis. Det var väldigt oförberett och överraskande. Jag kommer ihåg första gången vi kom till Tyskland. Vi var så jävla orutinerade och hade fem inrepade låtar. Promotorn blev vansinnig. "Så här gör man inte, kör låtarna en gång till." Så vi fick kliva upp och göra dem ett varv till.

– Vi turnerade mycket i Europa, och särskilt i Spanien, av någon anledning. Vi hade en helt otrolig publik i Spanien. Helt plötsligt var vi där sommar, vinter, höst – kanske åtta, nio gånger per år. Vi byggde upp en fanbase, El País flögs in till Göteborg för att fota. Det blev en jättefin och stark fanbase där.

– Vi fick verkligen möjlighet att åka ut och spela. En eller två episoder i en tv-serie är som en omedelbar lansering – över en natt finns det ett intresse. Vi var ganska mycket i USA. Men vi gjorde nog bort oss lite där, hade vi haft ett bra management som kunde säga åt oss vad vi skulle göra så… Vi var uppbjudna till ett kontor på Universal, där han som hade signat Coldplay var intresserad av The Mary Onettes. Vi skulle framföra tre låtar framför alla som satt på kontoret. Men vi hade ingen rutin på sådana grejer, vi stod där och tittade ner i golvet.

Vad hade ni för management då?

– Vi hade inget management. Efter Sony bestämde vi att det inte var något för oss, vi klarar det själva. Vi byggde en ganska stark do-it-yourself-anda. Den andan har vi på ett sätt fortfarande. Vi har våra områden allihop som vi ansvarar för.

Men ni hade inte haft några internationella ambitioner dittills?

– Vi hade väl inga ambitioner alls, ärligt talat. Jag bodde delvis i Jönköping fortfarande, och trodde inte att vår skiva skulle nå utanför Småland. Framför allt USA var helt otänkbart.

Just i den perioden fick flera svenska band internationell uppmärksamhet via soundtracks till tv-serier och filmer. Shout Out Louds, The Radio Dept. och ni var bara några av alla.

– Svensk indie var verkligen en scen då. Det förstod jag inte då, eller vilket genomslag det hade. Det var så jävla hett, helt enkelt.

Hur slutade det för tio år sedan – rann det bara ut i sanden?

– På slutet mådde jag inte bra av att turnera, jag tyckte att det var jättekämpigt rent mentalt. Kinaturnén 2014 blev spiken i kistan. Den var fruktansvärt strulig och jobbig. Vi hade några coola spelningar, men mest var det tröttsamt, och vi var trötta redan innan efter att ha gjort sjukt mycket spelningar under några år, otroligt mycket. Luften gick ur oss.

– Sen åkte vi faktiskt till South by Southwest 2014 och gjorde ett gäng väldigt fina spelningar där, med fin respons. Men vi kunde inte göra turné eftersom vi fick problem med arbetsvisum på grund av långa handläggningstider.

– Det var inte bara jag som var trött, så året efter gjorde jag och Henrik en turné i USA med två andra musiker istället för Petter och Simon. Det kändes inte som The Mary Onettes, det var konstigt att de inte var med. Det var väl det sista vi gjorde.

– Efter det gick jag åt ett helt annat håll och började jobba mycket med film, och jag blev helt absorberad medan åren gick. När fokus skiftade hade jag slutat skriva texter och poesi. Men något växte inom mig, nästan som en sorg, där jag undrade vad jag höll på med. Jag ville ju göra mina låtar. Nu känner jag väldigt starkt hur gott det gör att skriva igen.

Förr talade du om att du var hård och sträng mot dig själv i ditt låtskrivande. Är du det fortfarande?

– Nästan ännu mer. Det är väl också en del i att jag inte har gjort så mycket musik under åren. Jag har varit väldigt sträng med vad som får slippa igenom. Jag tycker ofta att det jag gör är rätt kasst, och det kämpar jag med.

Lägger du fram saker du är tveksam till för bandet också?

– Oftast till min bror, och på senare tid även till vår kontakt på skivbolaget som har varit ganska delaktig. Jag försöker tvinga mig själv till att tänka att det inte gör något om jag skickar en dålig skiss och någon säger att det här inte var så bra. Men jag tar det så hårt, jag blir väldigt nedslagen.

Får du en lika stark känslomässig reaktion på det positiva, som skulle kunna väga upp?

– Jo, det får jag. Men det är väldigt svårt att vara i den kreativa processen. Ibland förstår jag i efterhand att jag har lurat mig själv. Jag trodde verkligen att något var svinbra, var helt övertygad. Sen får jag feedback, Henke kanske säger att det kanske inte är det bästa, och några veckor senare inser jag att han hade rätt. Men där och då är man i det, och det är skitsvårt och väldigt energikrävande.

– Jag har en helt annan process med min instrumentala musik, där finns inte det svåra alls. Där är jag så jävla fri. Ingen sång, ingen text, bara stämningar. Och där vet jag redan att det är bra, på ett konstigt sätt. Det behöver jag aldrig skicka till någon. Text och sång ställer helt andra krav.

Med SWORN lever The Mary Onettes ledigt upp till de kraven, och det finns alla förutsättningar för att den trogna publik som finns latent både i Sverige och internationellt hittar tillbaka till bandet. Med den stabilitet och mognad bandet förvärvat både tillsammans och på varsina håll kan det här vara nystarten på en lång och givande utveckling framåt.

Sworn recenseras här. Samtalet med Philip i samband med The Mary Onettes debutalbum hittar du här.