The Last Dinner Party - From the Pyre
Island/Universal
BETYG: 5 av 6
När elgitarren bryter in direkt efter operettpartiet i Second Best är The Last Dinner Party redan i hamn. Inte bara är det en Sparks-pastisch så exakt och så briljant att man spontanjublar högljutt. Inte bara är det en av många finesser i en oerhörd rikedom av snickarglädjedetaljer att häpna och glädjas åt. Det är också ett symptom på ett komplett rockalbum av en sort som inte görs längre.
Redan i inledande Agnus Dei och Count the Ways manifesterar bandet sina stora dynamiska arrangemang där en stenhård glamrockgitarr och tunga trummor brottas med stråksektioner som armbågar sig in och kastas ut igen, och med avancerade stora körverk av den mer kvalificerade skolan. Alla i Londonkvintetten besitter skolade röster och använder dem, särskilt avancerad i Rifles franspråkiga körpartier, men har den goda smaken att sedan släppa på all prestige som brukar hänga samman med sådan skolning och istället bara ösa omedelbart efteråt i samma låt.
Det är ett risktagande, en lekfullhet och en storslagen ambition som inte ligger varken Tony Viscontis arbete med just Sparks på Indiscreet eller Roy Thomas Bakers produktion på Queens A Night at the Opera efter. Och hade det här varit det tidiga 1970-tal där de hämtar en hel del av både sina omedelbara glamrockinfluenser och de teatrala och orkestrala rackambitionerna hade det inte varit konstigt att de följer upp sitt strålande debutalbum med ett än mer ambitiöst andra album knappt två senare, men i vår tid uppfattas det som brådska. Någon sådan märks dock inte i arrangemangen, och inte heller i samtidigt komplexa och omedelbara låtkonstruktioner eller lyrikteman
Här finns en hel rad rocklåtar med klassikerkvalitet, som den drivna och obehagliga ghostingreflektionen This is the Killer Speaking och den allvarsamma I Hold Your Angers modersinstinkt. Sail Away är en fin serenad med bara Abigail Morris röst mot Aurora Nishevcis flygel, och skivans till sitt sound mest omedelbart popiga låt The Scythe, är i sin lyrik desto mer komplex i sin sammanflätning av en förlorad kärleksrelation och en avliden far.
Texterna befolkas of fiktiva eller lånade karaktärer, där de tydligast uttalade återfinns i avslutande Inferno. Där definierar sig Abigail Morris först som Jesus Christ och sedan som Jean d'Arc innan hon hänfaller åt att "watching the Real Housewives and crawling upon the wall".
Med sin debut anmälde sig The Last Dinner Party som aspiranter till att vara ett av Englands viktigaste band det här årtiondet. Med From the Pyre har de lämnat de flesta andra utmanare långt bakom sig.
Av Patrik Forshage
Den 23 oktober 2025
Skivrecension