SunYears - The Song Forlorn
Villa/Aloaded/Warner
BETYG: 5 av 6
Peter Bjorn & John må ligga i malpåse, men Peter Morén är aktiv som aldrig förr. På både Robert Forsters och James Yorkstons album i år är han central, och med sin spisarbox håller han sig alert på livescenen. Och så SunYears då, det engelskspråkiga soloprojektet som han inledde för ett par år och gav ett bandnamn både för att markera distansen till hans svenskspråkiga skivor i eget namn och för att markera det organiska och om du vill lätt nostalgiska i musikens karaktär.
SunYears andra album kännetecknas av framför allt tre centrala dimensioner. Den första är duetterna och samarbetena, som går igen från första skivan. Last Night on the Mountain är en stor och dramatisk anglosaxisk folkpopballad ihop med med irländska Lisa Hannigan och Tunng-Sam Genders, som också varit med och skrivit låten, och titelspåret är en varm och kärleksfull ballad om det mänskliga i att falla för frestelser tillsammans med med Madison Cunningham. Nicole Atkins är duettpartner i The Bodys luftiga pop med synnerligen effektiv refräng, och den unga svenska sångerskan De Clair är den andra rösten i den nära och vemodiga pianoballaden If You Were to Ask med text av James Yorkston.
Den andra centrala dimensionen är det gedigna hantverket och noggrannheten med detaljer. Ihop med Nino Keller, Andreas Nordell och meriterade Kyle Crane hanterar han ett spektra från folkrock i Dark Eyes via luftig pop i Your Dad Was Sad till instrumental Muscle Shoals-suggestion i Swamp Mob, där en gitarrfigur lik tidig Talking Heads samsas med en sologitarr värdig Link Wray. Detaljerna är utsökta och mycket väl avvägda. som den rytmiska utandningen - "Ahhh" - och ett elegant The Shadows-gitarrsolo mot slutet av Dark Eyes, och ett effektivt pådrivande dubbelt handklapp inför refränger i Spanner in the Works.
Men det är den tredje dimensionen som är direkt avgörande för SunYears triumf, och det är melodierna. Oblygt har Peter Morén lyft The Beatles Revolver som ett exempel på den variation han strävat efter här, och att frivilligt låta sig jämföras med The Beatles är att ge sig ut på nattgammal is. Men faktum är att Peter Morén är ett popsnille av rang, som till synes utan ansträngning kastar fram poppärlor på klassikernivå. Här är det gott om dem, bland redan nämnda låtar och i (Going to A) Cruel Countrys genomstarka drivande och larmiga upptempopop. Även den överträffas dock av Dark Eyes, ett alldeles strålande snidat pophantverkspjäs som som skulle få vilken konstnär som helst att smacka förnöjsamt och stolt vända och vrida på sitt verk.
Kommersiellt lär SunYears aldrig nå Peter Bjorn & Johns nivåer. Musikaliskt har SunYears redan överträffat dem.
Av Patrik Forshage
Den 21 augusti 2025
Skivrecension