Sparks - MAD!
Transgressive
BETYG: 5 av 6
Aldrig har Sparks stått stilla, och aldrig har deras nyfikenhet och utvecklingsvilja lett dem fel. 53 år eftar att de debuterade (och enligt noggrannare historiker ytterligare fyra år sedan bandets första inkarnation) har bröderna Ron och Russell Mael nått fram till sitt 28:e album, och för 28:e gången innebär deras nyfikenhet och nyskapande att de tar ytterligare steg i sin mer än halvsekellånga utvecklingsprocess.
Men för första gången kastar de faktiskt också ett öga bakåt på tidigare inkarnationer mitt i språnget. Inte nostalgiskt, och absolut inte publikfriande. Snarare handlar det om att integrera element från förr i sin modernistiska innovationsprocess, för att på det sättet hitta ett nytt sätt framåt. Om till exempel David Bowie tillät sig att bli alltmer självrefererande på sina sista album, så hanterar Sparks hanterar sin historia på ett helt annat sätt. Här finns inte minsta lilla referens till revolverdueller, himmelska hitlistor, ackordshets, My Way eller - gud förbjude - Morrissey. Istället återvänder Ron Mael på några ställen här till tidigare andra modeller i sitt sätt att skriva låtar, och gör med Lord Have Mercy och A Little Bit of Light Banter för första gången på årtionden konventionellt uppbyggda poplåtar med vers, brygga och refräng. När instrumenteringen också har en klassisk rockuppställning precis som den hade på Propaganda studsar man till som lyssnare.
Men det stannar förstås inte en sådan återblick. Just den vänliga popsången A Little Bit of Light Banter till exempel överger Sparks snabbt sina referenser till 1970-talet för mer komplexa moment, och även om gitarren i Hit Me, Baby är hårdare än på 50 år samsas den med en gnistrande modernitet. Running Up A Tab at the Hotel for the Fab kombinerar rockarrangemang med barockpartier, och Don't Dog It parar effektivt ihop synthar med violiner. Till och med i bilåkarlåten A Long Red Light - en av två låtar här med sådant tema - krånglar de till det med ett hyperkomplext körarrangemang.
Singeln Do Things My Own Way fångar vad som varit Sparks mantra sedan starten, och gör det till deras uttalade manifest. Som om de hade kunnat göra något annat.
Av Patrik Forshage
23 maj 2025
Skivrecension