Sparks gör saker på sitt eget sätt
Två snart 80-åriga bröder har gjort med sitt 28:e studioalbum gjort ett av årets mest nyskapande och spännande album, precis som de brukar i sin ständiga utveckling. Och efter succén i filmbranschen är de på väg mot nya utmaningar också där.
Bakom Ron Mael i hans hus syns rader av dyrbara sneakers i glasmontrar, när han kopplar upp sig på Zoom hemifrån Los Angeles för att svara på frågor om Sparks 28:e studioalbum MAD!. Den samlarvurmen hade man kanske inte väntat sig från en 80-årig korrekt gentleman. Men å andra sidan är det symboliskt för oförutsägbarheten hos ett band som vägrar sakta ner sin utvecklingstakt.
– En sak vi är stolta över – förutom själva mängden album vi gjort– är att vi fortfarande känner att vi lyckas vara vitala i det vi gör musikaliskt. Det känns som att det naturliga för ett band som hållit på så länge som vi är att sakta ner lite. Men det ligger inte för oss. Det gör det verkligen inte.
Inte bara brukar saker börja gå långsammare för band som funnits så länge. De har också funnit sin form och sin publik och håller sig till sina etablerade koncept och upprepar sig. Men det gör inte Sparks, som oförtröttligt fortsätter att göra ny, intressant och innovativ musik.
– Tack! Vi är medvetna om att det finns ett slags Sparks-känsla som genomsyrar allt vi gör. Det är inget vi kan styra över. Men vi försöker så gott vi kan att bryta med det vi gjort tidigare och göra saker som överraskar.
Och er publik blir inte avskräckt av det, utan snarare gillar det.
– Exakt. Vi har tur som har en publik som har den inställningen, som verkligen är öppna för något utmanande. Vi har ju gått igenom så många olika stilperioder, och vi känner att vi kan plocka från alla de där och använda det som passar en viss låt. Men jag tror också att publiken idag är mindre lynnig än vad den var i början.
- Du vet, reaktionen i Storbritannien på 70-talet var ju helt galen, och för oss var det som en dröm som gick i uppfyllelse. Men så här i efterhand var det kanske inte en publik som skulle stanna kvar med en genom allt. Jag tycker att publiken nu är mer med oss, och det är delvis tack vare Edgar Wright-dokumentären och delvis tack vare Annette, musikalen vi gjorde med Leos Carax. Vi har börjat nå en yngre publik. Självklart finns det folk som varit med hela vägen, men det är verkligen uppmuntrande att se hur bred publiken som kommer till Sparkskonserterna är.
Skulle du säga att er publik har bra koll på hela er katalog, på de olika stilarna? Eller kommer det folk som bara känner till vissa perioder?
– Jag är ju inte direkt ett fan av sociala medier och allt det där, men en fördel med att så mycket av vårt material finns online är att folk ser det som ett sammanhang, snarare än separata tidsperioder. Det finns så klart de som gillar en viss era och undrar varför vi inte gjorde något från just den, men överlag tror jag att folk ser musik mer som ett flöde nu. Och det funkar till vår fördel.
MAD! blev till hemma i er hemmastudio, förstår jag
– Ja, precis. Russell har en studio hemma hos sig. Vi har gjort ganska många av våra senaste album så, säkert ett dussin eller fler.
Hur funkar det med disciplinen då? När jag jobbar hemifrån riskerar jag att bli distraherad, och behöver rusa ifrån för att köra en tvättmaskin eller så.
– Jag förstår den känslan helt. Vi är lite lika där. Men för min del är det lättare, för jag bor inte där. Russell gör ju det, så för honom är det liksom bara att gå ut från badrummet och rakt in i studion. För mig är det mer som att gå till jobbet.
– Vi har märkt att vi inte kan sitta och vänta på inspiration, att något ska hända. Vi måste söka upp det varje gång. Det är viktigt för oss att ha den typen av disciplin, även om inget händer den dagen. Bara att göra ansträngningen, med tron att något kommer att dyka upp, för det har ju funkat förut. Kanske är det naivt ibland, men det är så vi tänker. Vi jobbar inte långa dagar, men vi jobbar ganska konsekvent.
Så det är som att ni faktiskt går till kontoret fem dagar i veckan?
– Ja, exakt. Vi stämplar in, så att säga.
Och om Russell vill ta hand om disken så blir du irriterad, ni är där för att jobba.
– Just det! Han får diska på sin fritid.
Jag intervjuade Franz Ferdinand för bara några månader sedan, och de pratade om hur ert samarbete fortfarande inspirerar dem i hur de arbetar i studion. De sa att när ni gjorde FFS-albumet tillsammans hade ni alla låtar och arr färdiga innan ni gick in i studion, bara att spela in. Men så jobbar ni inte annars, eller hur?
– Nej, precis. Det var egentligen ett arbetssätt som vi använt tidigare, och som vi tog med in i samarbetet med Franz Ferdinand. Vi gick in, vi hade repat mycket innan och visste vad låtarna var. Och när vi väl var i studion kunde man inte ändra för mycket. Visst, överläggningar pågick och det blev vissa förändringar, men det var inte som att man kunde luta sig tillbaka och bara vänta på inspiration för att fundera ut vad man skulle göra med en låt. Det var en otrolig studio i London, och jag tror vi gjorde något i stil med 20 låtar på 20 dagar. Det var en väldigt bra upplevelse att jobba med dem, och att jobba på det sättet. Men vi är inte vana vid att arbeta så.
- Ibland kommer vi visserligen in med en färdig låt och försöker jobba med den i vår egen studio, men inte ens då behöver vi vara så rigida. Vi kan till exempel lägga till en ny brygga eller kasta om olika delar. Vi spelar också in låtar där det inte ens finns någon färdig låt från början – vi börjar bara med något som uppstår spontant i studion, och sedan leder en sak till en annan och man bygger upp något. Förhoppningsvis blir det något av det. Och ibland är det just de låtarna som blir mest intressanta.
Hur mycket av MAD! var redan skrivet hemma hos dig innan du gick över till Russell för att spela in?
– Jag skulle säga kanske hälften, ungefär. Det är lite olika, men vissa av de mer melodiska och mer traditionellt strukturerade låtarna, som Lord Have Mercy eller In Daylight var färdigskrivna i förväg. Faktiskt även Do Things My Own Way, även om den inte låter så. Jag skrev den på gitarr här hemma, men den demoinspelningen kommer ingen någonsin att få höra, det lovar jag, för mänsklighetens bästa.
- Så ungefär hälften var nog skrivna så. Men sedan finns det låtar som Running Up a Tab at the Hotel for the Fab, som kom till på annat sätt, ibland från saker vi gjorde gemensamt, ibland från att Russell fick en idé i studion och så försökte jag hitta en melodi till det, eller justera strukturen. Jag gillar verkligen att arbeta så, när det får vara flytande och inte så stelt, som det kan bli om man måste skriva färdiga låtar från början.
Föredrar du att skriva en låt som bara är en låt, helt utan kontext, eller gillar du mer att skriva i ett större sammanhang, som i Annette eller The Seduction of Ingmar Bergman?
– Ärligt talat tycker jag om båda, och jag tror att det ena hjälper processen med det andra. Vi har ju verkligen njutit av att arbeta med längre narrativ, som med The Seduction of Ingmar Bergman eller Annette. Ännu har inte The Seduction of Ingmar Bergman riktigt nått fram till filmstadiet, men vi jobbar på det hela tiden.
- I en musikal är vår tanke att ha ett komplett musikaliskt tema från början till slut, inte bara enskilda låtar som slängs in i en vanlig film som sen kallas musikal. Vi tänker mer att det ska vara en helt genomsjungen berättelse. vi gillar idén att jobba med något som måste hänga ihop i två timmar. Det är nyttigt för vårt arbete som band att också jobba med film, även i våra vanliga låtar finns ibland något filmiskt där det finns en berättelse.
Senast vi pratade 2017 bar du fortfarande på drömmen om att kunna göra en musikal som Annette. Den fanns inte på bordet då – men nu är det ju ett färdigt verk. Och dessutom har ni fått erkännande för det. Och nu arbetar ni på en ny musikal. Vad kan du berätta om den?
– Alltså, jag är lite bunden till tystnad när det gäller själva handlingen. Men jag kan säga att Russell läste en artikel om att John Woo ville göra en filmmusikal, vilket lät lite märkligt för oss. Men vi har alltid varit stora fans av hans filmer, och han har ju aldrig gjort en musikal tidigare.
– Han bor i Los Angeles, så vi tog kontakt med honom. Vi visade honom två timmar av material, det var en ganska komplett presentation, och han gillade verkligen det vi spelade upp. Om allt går som det ska så... ja, nu är vi i det ekonomiska stadiet av processen. Själva verket är färdigskrivet, och vi hoppas verkligen att det ska bli verklighet snart. Det ligger i samma anda som Annette, med sång genom hela filmen, men i ett mycket större format.
– Under det senaste året har vi jobbat med John Woo på att justera vissa idéer. För när man jobbar med en regissör som John Woo – eller Leos Carax – så måste det ju också bli något personligt för dem. Det hör liksom till när man jobbar med en regissör som har en egen vision. Och vi har inga problem alls med att släppa ifrån oss kontrollen till någon som John Woo.
Det låter verkligen spännande. Jag hoppas verkligen att det löser sig ekonomiskt så att det kan bli av snart.
– Ja, vi är verkligen hoppfulla. Vi tror att det här kommer bli något riktigt speciellt.
Kan vi prata lite om några av låtarna? Först och främst texterna. Som jag förstår det finns det två bilrelaterade låtar på albumet?
– Ja, faktiskt.
I-405 och Long Red Light. Är det trafiksituationen i Los Angeles som inspirerat de låtarna?
– Ja, i princip. Det enda man ser är långa, långa röda ljus.
– I-405 är en av huvudmotorvägarna genom västra LA, från San Diego och hela vägen norrut. I Los Angeles har vi ju inte någon vacker flod som ni har i Sverige, eller på många andra ställen i Europa- En del säger att era landmärken är så mycket finare, men jag försöker försvara en annan sorts skönhet – Los Angeles-skönheten. Om man ser det på rätt sätt så är motorvägen som en flod, en slags livsåder genom staden. Så låten är en hyllning till det. I stället för en flod med vatten.
Jag kom precis att tänka på – påverkades ni av bränderna?
– Jag bor i ett mer urbant område, men Russell bor i en canyon och han… alltså det var inte omedelbar fara, men han bodde en natt på hotell när det kändes lite för nära för att vara bekvämt. Men som tur var klarade vi oss båda utan problem. Men det är verkligen en hemsk situation.
En annan låt har ett tema som du kanske har berört tidigare. I In Daylight sjunger du "Everybody looks great at night". Jag tänkte direkt på min FFS-tröja där det står "Borderline attractive from afar".
– Haha! Jag hade inte tänkt på den kopplingen, men ja – det är ett liknande budskap.
Om vi lämnar texterna en stund – musikaliskt finns det fragment av sådant ni gjort tidigare, men också väldigt nya, väldigt intressanta innovationer. Det finns låtar med mer gitarr än ni använt på sistone, som A Little Bit of Light Banter och Lord Have Mercy. Båda hade kunnat vara låtar från 1973 eller 1974, men med en väldigt, väldigt modern känsla. Håller du med?
– Ja, absolut. De har mer det man skulle kalla för... ja, riktiga låtar. I kontrast till sådant som kanske är mer... jag vet inte riktigt hur man ska beskriva det, men mer textur än form, om du förstår vad jag menar.
– Så de kunde ha varit från den perioden. Samtidigt försöker vi verkligen att inte blicka bakåt. Vi har förvisso en naturlig förmåga att arbeta på det sättet, men eftersom vi har jobbat på så många olika sätt genom åren så försöker vi att undvika upprepningar så mycket vi kan. Men jag hoppas att de två låtarna, även om de kunde ha varit från den tiden, förhoppningsvis inte känns nostalgiska.
Inte alls. Där finns samtidigt väldigt innovativa, moderna detaljer. Som i A Little Bit of Light Banter, där det finns segment som är mycket mer typiska för det ni gör idag – det där texturala du nämnde.
– Precis. För vi har ju den möjligheten, tack vare friheten vi har i vår studiosituation. Vi kan leka med formen på ett sätt som vi kanske inte kunnat annars. Även om det är en mer traditionell låt kan vi, på gott och ont, lägga obegränsat med tid på att experimentera med strukturen och arrangemanget. Så en låt som kanske skulle vara på ett särskilt sätt från början kan, om man jobbar tillräckligt med den, hitta flera andra riktningar att ta vägen också.
Första singelns titel, Do Things My Own Way, är Sparks motto, säger du. Har det alltid varit ert motto?
– Kanske inte allra första början, då ville vi kanske vara ett brittiskt popband. Men när man försöker efterlikna band som The Who eller The Kinks så misslyckas man ju på ett eller annat sätt, och i det där misslyckandet föds en egen stil. Så vi insåg att vår styrka ligger i att vi gör saker på vårt eget sätt, och att det är det som särskiljer oss från andra. Det har blivit vårt etos.
- Vi formulerade det på ett kanske mer poetiskt sätt i When Do I Get to Sing "My Way" på 90-talet, men det här är ett mer direkt uttryck, både textmässigt och musikaliskt. Och det känns som… ja, det är det vi står för.
Och textraden "My advice: no advice"?
– Haha, ja. Det är faktiskt ett ärligt svar. Vi får den frågan då och då. Det låter kanske lite snäsigt i låten, men folk frågar ibland: "Har du något råd?" – ibland inte ens om musik, men oftast handlar det om musik. Och jag har faktiskt inget bra svar. Jag tror att man måste följa det man själv gör. Det handlar så mycket om tur, men också om ens egen skicklighet såklart. Jag känner mig inte kvalificerad att ge råd. Man kanske tror att efter alla dessa år skulle jag ha facit, men jag vet inte vad jag ska säga. Gör det du gör – och hoppas på det bästa.
MAD! finns ute nu, och recenseras här!
Av Patrik Forshage
23 maj 2025
Intervju
Sparks genom åren
Här hittar du recensionen av MAD!
Här berättar Sparks om vad de lärt sig av sina samarbeten under åren. (2012)
Här guidar Sparks till albumet Hippopotamus (2017)
Här berättar Sparks om sina musikalambitioner (2017)
Recension av A Steady Drip Drip Drip