
Saint Etienne - International
Heavenly
BETYG:4 av 6
The Night från i höstas var dunkel, experimentell och allt annat än pop för topplistor. men när Saint Etienne efter 35 år nu har landat i beslutet att runda av verksamheten finns inte utrymme för subtila ljudlaborationer. Trions 13:e och sista album fungerar både ett bokslut och en sprudlande och bekymmerslös avskedsfest, och gör återbesök både i deras egna uttryck under åren och i deras generationskamraters.
Inbjudna är en parad av samarbetspartners, men även om många av gästerna är Saint Etiennes generationskamrater lyser 1990-talets hedonism annars med sin frånvaro. Glad tillsammans med Tom Rowlands från The Chemical Brothers till exempel är en hyllning till inte till 24-timmars festande skogsrejv utan till stärkande skogspromenader, och Sweet Melodies ihop med Erol Alkan är elegant flanerande i Paris, New York och London, storstäder vars musik och estetik har präglat Saint Etienne genom åren.
Med subtilitet sneglar Fade åt den jämnåriga triphophållet, och Take Me to the Pilot-samarbetet med Paul Hartnoll från Orbital hade varit en given jättehit på klubbar för 25 år sedan (och kanske i år också?). Two Lovers med Vince Clarke är just så snygg synthpop som man hade kunnat hoppas från en sådan konstellation, och tillsammans med Nick Heyward blir The Go Betweens 80-talspop lik den Heyward brukade placera på den erans topplistor.
Det är idel hits, och engelsk radio skulle ha ett sjå att välja mellan nämnda hitlåtaspiranter om det inte vore för Brand New Me och dess fullständigt överväldigande bubbelgumpop i samarbete med Confidence Man. Det låter Spice Girls, det låter Twiggy och det låter Saint Etiennes allra mest hitvänliga stunder.
Det stilla avskedet The Last Time allra sist på Saint Etiennes sista skiva är fullt av medelåldersvarmt vemod både i musikens stämningar och i textens nostalgi, men det finns ingen sorg i deras farväl. Bara trygg och förnöjsam förvissning om att inget varar för evigt.
Av Patrik Forshage
Den 8 september 2025
Skivrecension