Rufus Wainwright och Pacific Jazz Orchestra - I’m a Stranger Here Myself – Wainwright Does Weill
Thirty Tigers
BETYG: 5 av 6
Har man doppat tån i Kurt Weills katalog är det lätt hänt att man måste låta sig omslutas av den helt och fullt. Fråga Lotta Lenya, som även efter skilsmässan från Weill levde hela sitt artistliv i hans kompositioner och i Bertholt Brechts lyrik (nå, förutom en kort utflykt som Bondskurk i From Russia with Love). Fråga den kanadensiska sopranen Teresa Stratas som tillbringade sin karriär i samma kontext. Fråga Marianne Faithfull, som efter en sång på Hal Willners första Weill-hyllningsalbum Lost in the Stars behövde gå vidare med mer än bara ett eget komplett Kurt Weill-album. Fråga David Bowie om steget från Alabama Song till uppsättningen av Baal. Fråga Anne Sofie von Otter. Fråga Young Gods.
Eller fråga Rufus Wainwright, som har berättat att han föll för Kurt Weill när han i tolvårsåldern köpte sitt första Lotte Lenya-album enbart baserat på omslagsbilden. Efter hans fördjupning i ett projekt om Judy Garland stod alltså Kurt Weill på kö, och det är svårt att föreställa sig en bättre matchning mellan den teatrala och rättframma moderna sångaren med en röst lika mycket för operett som för pop och den briljanta tysk-amerikanska kompositören som började i socialistisk cabaret och sedan lämnade nazityskland för amerikansk musikal. Det är "popmusik med operatisk känsla, det profana med det gudomliga", som Rufus Wainwright sammanfattat Weills kompositioner, och det är sannerligen med just den kombinationen han framför dem.
I'm a Stranger Here Myself är inspelningar från den föreställning av Kurt Weill-sånger som Rufus Wainwright först satte upp i New York våren 2023 och sedan tog till Los Angeles Theatre tillsammans med den 40 personer starka Pacific Jazz Orchestra året därpå. I den föreställningen stannar han inte i det översta lagret välkända Weill-sånger utan gräver djupt både i de äldre tyska och de senare amerikanska sångerna. Till synes utan ansträngning kastar han sig mellan det franska språket i Youkail och Je Ne Taime's Pas och tyska i hovsamma Fürchte Dich Nicht, och i Kurt Weills katalog finns utrymme för Rufus Wainwrights hela omfattande vokalregister. Hans lätta och smart flyhänta handlag ger en självklar och otvungen variationen mellan pop, jazz och operett, ibland i en och samma vers. på flera ställen är det så mäktigt att man stannar att i steget, som i den storslagna orkesterballaden som är titelspår, och den dramatiska musikalnoveletten Die Muschel von Margate ur Konjunktur från 1929, som redan då beskrev en miljökatastrof orsakad av ett oljeraffinaderi i en kustby.
The Saga of Jenny från en tidig 1940-talsmusikal med text av Ira Gershwin är ursprungsrhythm'n'blues med Cab Calloway-doft, medan åtta minuter långa Matrosen Song, från Brecht-Weill-fiaskot Happy End från 1929, är ett komplett teaterverk i sig. Den börjar optimistiskt och offensivt med avseglandet mot Burma, och lugnar sig sedan i ett stilla parti av långsam tillvaro på lugnt öppet hav, och slutar så obönhörligen med det där skeppsbrottet och den oundvikliga död bland hajar som man hade kunnat förespå redan från start.
Utöver hans tolkningar från Los Angeles får vi en andra version av Surabaya Johnny från de första NYC-föreställningarna, en version av Lost in the Stars tillsammans med nederländska Metropole Orkest, och en cabaretduett med Viola Odette Harlow i Zuhälterballade ur Treskillingsoperan. Från samma källa hämtar han också en storslagen och alldeles fantastisk Mack the Knife, som börjar i Mackie Messer på tyska och sedan fortsätter i ett komplett lån av Frank Sinatras arrangemang och med Louis Armstrongs tillägg av "miss Lotte Lenya" i uppräkningen av Mackies offer. Även inledande September Song med sitt elegant återhållna orkesterarrangeman med smekande sentimentala strålar och mjukt melodisk piano skulle kunna betraktas lika mycket som en tolkning Frank Sinatra som av Kurt Weill.
Precis som Rufus Does Judy var är det här är en fantastisk gåva av en ovärderlig låtskatt i strålande uttolkningar. Det är inte utan att vi blir lite bortskämda, och egentligen inser vi att det är ofint att fråga. Men. Kanske är just Frank Sinatra ett nästa fördjupningsprojekt för Rufus Wainwright? Få andra skulle ha förutsättningar att ro ett sådant iland.
Av Patrik Forshage
Den 22 oktober 2025
Skivrecension