Rialto - Neon & Ghost Signs
Fierce Panda
Betyg: 3 av 6
Det där med att vartenda band som någonsin släppt en singel eller två nödvändigtvis ska återförenas 20 år senare för att "ta sin rättmätiga plats i rockhistorien" börjar bli en återkommande historia. Londonbandet Rialto är nästa band redo att ta vid där de slutade, eller helst ladda om spelet till en stund innan de slutade. Med ett par singlar i Divine Comedys anda var de på väg någonstans spännande i britpoperan, men de fick aldrig ihop till något vettigt album och droppades snabbt av sitt skivbolag, och kom därmed för drygt 20 år sedan att räknas in i den stora could-have-been-skaran.
Men när bandets ledare Louis Eliot härom året hade en nära-döden-upplevelse på semester i Spanien började han omvärdera vad som var viktigt i livet. "I just went chasing full speed after my youth. I was just like, fuck it, I might not be here next week", konstaterar han, och så var Rialto ett aktivt band igen.
Utom att de inte är i dryga 20-årsåldern, och att hans jakten efter sin ungdom är dömd att misslyckas eftersom hans medelålder har sämre speed och kondis, och inte har riktigt samma omoget spännande oförutsägbara logik. Med åren blir vi trögare och stelare, helt enkelt, och det märks i den stiffa popdisco som är singeln No One Leaves the Discotheque Alive som kommer att locka till dansgolvet enbart på 50+-fester. Tur därför att den också drar nytta av de fördelar som kommer med att bli äldre, så även om den kan framstå som camp finns där en intellektuell underfundighet och subtil dekadens. Det gör att No One Leaves the Discotheque Alive tillsammans med den fina dramatiska popmelodin Put You On Hold kan fungera som fin uppvärmning inför Pulp-sommaren 2025.
Men problemet med att fortsätta där man en gång slutade är att risken är stor att man köra i samma dike en gång till. Rialtos problem på den tiden handlade inte om singlarnas kvalitet, tvärtom, utan om att albumspåren runt singlarna var för vaga och opersonliga. Det är fortfarande problemet på bandets comeback.
Flera enskilda spår är kul, som när I Want You med framgång hämtar stompig rytm, handklapp och gitarriff från Gary Glitter, och när Car That Never Comes med liknande medel välbehagligt påminner om Suedes Coming Up. Sandpaper Kisses är en stor croonerballad med nästan övertydlig Richard Hawley-påverkan, medan Cherry faller helt utanför ramarna med plågsamt daterat låtsasfunk som från någon gammal Peter Gabriel-demo för Sledgehammer. Med sådant vinglande och för många anonyma transportsträckor har Rialto anno 2025 precis samma svårigheter som Rialto anno 2000 hade. Men den här gången finns ändå en nostalgisk veteranscen att tillgå.
Av Patrik Forshage
29 april 2025
Skivrecension