Pulp - More

Rough Trade/Playground

BETYG: 5 av 6

Kan man ha kul tillsammans med ett gammalt återförenat britpopband? Otvivelaktigt, om du frågar de 1 400 000 personer (!) som till generande överpris köpt stadiumbiljett till två bröder från Manchester som spelar gamla hits för nostalgiker unga och gamla. Men i det sammanhanget är pints och en allmänt dumgrabbig attityd lika nödvändiga beståndsdelar i Wonderwall-allsången, och förutsättningarna för nya upplevelser är ungefär lika obefintliga som för intellektuell stimulans.

Den som istället riktar blicken mot Sheffield och Jarvis Cocker däremot kommer att ha en helt annan typ av kul, med smartare poplåtar och IQ-nivå istället för promille. 24 år efter deras förmodat sista album är Pulp tillbaka med More, och även om bandets basist Steve Mackey är avliden sedan något år och andra gamla medlemmar har valt att istället fortsätta påta i trädgården, träffas i bokcirklar och läsa italienska kvällskurser istället är hälften av bandet intakt och med ersättarna ur Jarvis Cockers JARV IS är det både tillräckligt autentiskt och musikaliskt vasst. Viktigare än det är att den inte är nostalgisk till sin karaktär, utan precis som Blurs återförening härom året och precis som Pulps alla tidigare album helt och hållet samtida, musikaliskt, lyriskt och tematiskt.

Att det inte är nostalgiskt betyder förstås inte att Pulp bortser från historien och sitt förflutna. Singeln Spike Island är helt rättvist redan en hit, och det är etablerat att den med sitt tema från The Stone Roses stora egenfestival 1990 är någon slags systersång till Sorted for E's and Wizz, med 30 års mellanrum. Men Jarvis Cocker är Jarvis Cocker, och det innebär att vi också kan notera att det på sedvanligt vis rymmer fler bottnar än så. Betraktelsen av en frontmans hela existensberättigande till exempel dryper av 90-talsironi, när Jarvis triumferande deklarerar att "I was born / to perform / it's a calling / I exist/ to do this: / shouting & pointing". Videon passar dessutom på att trycka till AI-genererade videos på ett lika (organiskt) intelligent och hysteriskt roligt sätt. 

Precis som Jarvis själv är Mores textteman ett kvartssekel mer mogna än senast, och ständigt ironiskt blinkande åt sig själva och lite beskt mot sin publik. Grown Ups som kan vara en ännu starkare singel än Spike Island behandlar åldrandet och måhända stagnationen med idel citeringsvärda rader typ "So you move from Camden/ Out to Hackney /& you stress about wrinkles/Instead of acne" och "I am not ageing / no, I am just ripening".

Med åldern saktar kärleken ned tills bara funktionen i relationen återstår, konstaterar Jarvis Cocker på olika sätt i flera texter. Slow Jam är just en slow jam om en relation som gått från sparlåga till slow death, men halvdana relationsråd från Jesus Kristus. Även Got to Have Love med sina discoantydningar resonerar om saken, och mest explicit uttrycks det i storslagna Background Noise där kärleken liknas vid kylskåpets brus som bara märks när det tystnar. Det är en av skivans många höjdpunkter, inte enbart för att Jarvis kostar på sig ett självironiskt och antinostalgiskt (?) "Don't remember the first time"-citat.

Men allt är inte stagnation, rutin och förfall. I den stilla berättande valsen Farmers Market berättar Jarvis Cocker om ett blixtnedslagsmöte på en parkeringsplats, där livet satt sina spår även hos kvinnan han möter. I sitt stilla berättande låter han inte miltals från en den likaså åldrande eleganten Kevin Rowland, och med virvlande stråkar och nästan stillastående partier är mötet över matkassarna varmt och romantiskt. Kärleksförklaringen i den smarta poplåten Tina - komplett med en blinkning i riktning Ingmar Bergman - är desto mer obehaglig med sina incel- och stalkerfantasier till kvinnan (kvinnorna?) han möter i förbifarten.

Den Richard Hawley-komponerade sorgsna monetariseringsreflektionen A Sunset är storslagen, och ännu mer episk är The Hymn of the North som ursprungligen skrevs till Simon Stephens pjäs Light Falls för sex år sedan. Med utgångspunkt i sina beskrivningar av en landsända där "Factories lie empty" och sina uppmaningar att "don't forget your Northern Blood" är den en evig nationalsång för grevskapet Yorkshire där Pulp redan är ikoniska och Jarvis Cocker inofficiellt adlad, som det anstår en person som ledigt slänger in textrader som "I'd like to tech the world to to sing, but I don't have a voice". Som grädde på moset rycker Brian Eno med familj in för att delta i kören!

47 år efter att Jarvis Cocker startade Pulp är de tillbaka med ett alldeles strålande album. Det är inte Pulps bästa skiva, naturligtvis, men det är faktiskt bland bandets bästa . Vem hade kunnat ana?

Av Patrik Forshage

6 juni 2025

Skivrecension