Nick Cave & The Bad Seeds - Live God

Bad Seed Ltd

BETYG:5 av 6

För drygt ett år sedan drog Nick Cave in på Isstadion i Stockholm tillsammans med ett Bad Seeds förstärkt med en gospelsektion, och gav oss en fullständigt omtumlande spelning på absolut högsta nivå. Nysläppta Wild God dominerade setet med stort och mäktigt allvar, och med en organisk dynamik ännu starkare än på skivan från ett tätt och samspelt band med utrymme och mandat att ta ut svängar lika mycket som deras domptör och bandledare gjorde. Redan andra låten på den här liveupptagningen från turnéns stopp i Paris ett par veckor senare sväller ända upp till taket, och när Nick Caves röst sprucken och uppgiven bärs upp av den mäktiga gospelkören i O Children som tredje låt är konserten och nu liveupptagningen därifrån redan en komplett triumf.

Men Nick Cave i mitten av 2020-talet är inte bara den svavelosande och tragedityngda predikanten. Han är också en underhållande estradör med en tjock katalog av tidskapslar och fullständiga publikfavoriter att leka med publikgensvar och reaktioner med, och från obarmhärtigt maniskt manglande From Her to Eternity och malande Tupelo piskar Nick Cave upp stämningen så intensivt att publiken med samma engagemang kastar sig in även i Conversion.

Den ambivalenta Joy vaknar till kyrkoorgel i den förtvivlade känslan av att någon i familjen är avliden, och växlar upp men inte över i något annat stämningsläge med körens inträde, vad den än påstår med titeln, och även mer lågmälda stunder som djupt vemodiga Bright Horses och Long Dark Night mår bra en Las Vegas-kör intill Warren Ellis gråtfärdiga fiol. Ellis är scenens och arrangemangens obestridliga andra huvudperson, och även med bara ljudinspelningen att tillgå föreställer man sig den långskäggige hjälten uppslukad av sitt fiolspelande och dödsföraktande balansera på en gammal stol på scenkanten.

White Elephant börjar i släpig elektronisk dub och växer till en extatisk gospelhymn, och det intensiva call-and-response-samspelet med kören i långa Papa Won't Leave You, Henry driver upp intensiteten till bristningsgränsen, innan Nick Cave hyschar band och publiken till olycksbådande viskande en kort stund innan det exploderar igen.

Estradören och showmannen Nick Cave slänger in Red Right Hand halvvägs genom konserten. "Here it is!" introducerar han den triumferande, och får ett omedelbart och samstämmigt "YeahYeahYeah" tillbaka från publiken innan han leder alla in i mäktig allsång. Mot slutet och hans mäktiga ceremoni slår han sig sedan ned vid flygeln för en varm Into My Arms, helt utan bandet men med en desto mer aktiv publikmedverkan. 

Det är naturligtvis starka stund i en generös spelning och liveupptagning om 100 minuter. Men egentligen hade Wild God och de kompletterande låtarna från hans senare album varit tillräckligt på egen hand, Nick Cave hade inte ens behövt hala fram sådana publikfriare för att den här succén skulle vara komplett.

Av Patrik Forshage

Den 6 december 2025

Skivrecension