Moneybrother - Classic Vintage

Hacka Skivindustri

BETYG: 4 av 6

Det börjar lite ringrostigt. Anders Wendin har beskrivit att inledande Let A Loved One Go var den första låt han skrev efter tre år utan att få till en enda ton, och den låter mer som uppvärmning än som ett förstaspår. Så fortsätter det med försynta och långsamma Oh Salvation som är lika genomsnittlig, på sin höjd, och oron växer över om Moneybrothers första engelskspråkiga album på 13 år (!) ska visa sig vara bara en gäspning.

Spaghettiwestern One That's Lost Sees No Direction drar ned det låga tempot ytterligare, men komplett med ökentwang och Morricone-visslingar har den en djupare karaktär, och Anders Wendins uttalade målsättning att istället för att söka vägar att låta nytt istället strävar efter att låta gammalt börjar så sakteliga verka rimlig. Den stilla och ödesmättade I Feel Like Going Home delar både titel och livstrött känsla av farväl med Charlie Richs mästerverk, och även om den inte når sådana nivåer griper den likafullt tag, och sedan vaknar Classic Vintage.

Även om Keep A Light On (Like I Do) med sin call-and-response-uppbyggnad är en tydligare Dexys-ripoff än ens Moneybrothers tidigaste inspelningar är den också mycket engagerande, och det gäller även hans kritvita 60-talssoul med piporgel i Here's My Story, Genevieve. När Anders Wendin så kastar sig handlöst vidare in i Elvis Presleys 1970-tal med singeln Cold Where I'm Living är det desto mer engagerande, och vid det laget har vi hunnit glömma den energilösa albuminledningen. Men så mycket mer än smart pastisch blir det inte den här gången, och när Anders Wendin nu är uppe i låtskrivarsadeln igen hoppas vi ändå på något lite framåtblickande nästa gång.

Av Patrik Forshage

Den 2 oktober 2025

Skivrecension