Marc Ribot - Map of A Blue City

New West/Border

BETYG: 4 av 6

För många år sedan rättades Marc Ribot av sin då lilla dotter när han berömde den blå stadskarta hon hade ritat. "Det är inte en blå karta", förklarade dottern, "det är en karta över en blå stad". Titelspåret förklarar distinktionen med lugn och varm innerlighet, med Marc Ribots viskande stämma över ensamt ekande elektriskt gitarrtwang och knappt hörbara försiktiga slagverk.

Ofta under åren har Marc Ribot kunnat höras bakom starka och karaktäristiska röster, inte minst när han spelat med Tom Waits men också bakom gästande vokalister på hans soloalbum. Här tar han ensamt ansvar också för det vokala, och man kan bara beklaga att han varit så försiktig med att ge utrymme för den här förtroendeskapande vänligt lågmälda stämman tidigare.

Under Trumps förra presidentperiod släppte Marc Ribot den stjärnspäckade samlingen motståndssånger Goodbye Beautiful/Songs of Resistance 1942-2018, men den här gången låter han mycket mer uppgiven. Historierna på Map of A Blue City är mycket riktigt djupt blå i sitt vemod, där de börjar vid en dödsbädd där morfinet slutat verka i Elizabeth och rör sig via djupt sorgsen soulblues med lika fet kompgitarr som orgel i Say My Name och självkritiskt försiktiga bossarytmer i Jobim-blinkningen Daddy's Trip to Brazil till hårt processad ambience i avslutande "Optimism of the Spirit" (citattecknen är hans).

Han har arbetat med sångerna i decennier, bland annat med salig Hal Willner, men när hans "för slicka" mastertejper hade tappats bort landande han i dessa mer spartanska nya tagningar istället. Och om de hade bedömts som för mörka tidigare så hade tiden och samhällsutvecklingen tyvärr mer än hunnit ikapp den nästan uppgivna karaktären som skivan har. Talande för de skrämmande samhällsomvälvningar som färgat in hela albumet gör han bland hans egna kompositioner också en ödesmättat fingerplockande tolkning av standarden When the World's on Fire, populariserad av Carter Family.

Men den akustiska tonsättning av Allen Ginsberg-dikten Sometime Jailhouse Blues säger något annat, när Marc Ribot förmedlar att ett sätt att besvara det negativa är med godhet. "Sometimes I lay down my wrath, as I lay my body down" sjunger han Ginsbergs ord, och mitt i det mörkt blåa finns här ljusare och hoppfullare toner med ett starkt ställningstagande att aldrig besvara ondska med ondska.

Av Patrik Forshage

27 maj 2025

Skivrecension