"Konst måste innebära risktagande." Alf är tillbaka i rockmusiken.

Efter drygt ett decennium i experimentell exil är Alf tillbaka i rockmusiken med albumet Sorti. Det är en återkomst på hans egna villkor, med blicken fäst vid både samtid och avgrund, och en intuitiv känsla för melodins bärkraft.

I början av 2000-talet väckte Alf stor uppmärksamhet med popsinglar som Mitt i Malmö City och Gröna linjen. Med sitt förra album Vi ville förändra vår tid men den förändrade oss hittade så Alf Håkan Åkesson helt rätt, enligt den här skribentens recension från då.

Men den skivan kom ut 2011, och själv hade Alf helt andra idéer om vad "hitta rätt" innebar. Helt osentimentalt övergav han popmusikens ramar och konstruktioner för att istället undersöka vad som händer om röst och ord får styra snarare än melodi och fyrtakt, först i vad han i brist på bättre termer kallade beat poetry och de senaste åren i utforskande av virtuella röstsynteser.

Med sitt nya album Sorti återvänder han till rockmusiken, men larmigare och stökigare och med hela sin exils konstnärskap som erfarenhet.

Att komma tillbaka utan att ha varit borta

– Det enklaste sättet att ta plats det är genom frånvaro. Den som är frånvarande från festen är den som alla fokuserar på, säger Alf där vi sitter på ett kafé på Kungsholmen.

Men att Alf skulle ha varit borta är inte riktigt korrekt. Han har funnits där som artist hela tiden med sina poetiska röstlaborationer och senast med virtuella röstsynteser. Men i 15 år har det pågått långt utanför den breda allmänhetens uppmärksamhetsfält, som ett resultat av av Alfs konstnärlig konsekvens.

Han hade just flyttat till ett 60-talshus vid vattnet och fick tillgång till en konstnärsateljé där folk som Carl Johan de Geer varit verksamma, och samtidigt arbetade han med ett mastringuppdrag med inspelningar av 60-talspoeter och ljudcollage. Det styrde honom i en specifik riktning.

– Jag kan känna energin i ett rum, och när jag arbetar med den så tömmer jag ut den och berättelsen är slut. Det där ledde mig in på att lyssna på språkexperiment och utgå från text som musiken får rätta sig efter, istället för tvärtom. Det kändes rätt. Till och med kaklet på väggarna sa att det var rätt.

- Jag tror det är Banksy som har sagt att "if you wanna get heard, wear a mask". Jag ville laborera med att radera jaget, som en kommentar till en ganska individ- och jagifierad samtid. Rösten var det sista instrumentet som inte var utbytbart. Nu snor folk röster till höger och vänster. Det var som ett semiforskningsprojekt. Och det var jävligt kul.

Ett steg vidare i ett förändrat landskap

Sorti är inte en reträtt till något tidigare uttryck. För Alf är det ett steg vidare, med hela hans konstnärskap som avstamp.

– Konst måste innebära ett risktagande, med risken eller möjligheten att misslyckas. Det ska skava lite. Annars blir det underhållning. Det är ju inte sämre, men det är något annat.

Det är ett förändrat landskap Alf återvänder till, både för musikskapare och musikkonsumenter.

– Det bästa med den här tiden är att allt är möjligt inom musiken. Det är någon slags postgenre. Allting är nära och möjligt. Hela världen. Historien är tillgänglig. Jag har två döttrar. De är 11 och 16. Båda har Soundgarden i sina spellistor, intill Billie Eilish och Black Sabbath. Det är en underbar tid som konsument, men en hopplös tid som producent.

Det har hänt mycket i musikbranschen sedan hans tidigare album. Idag finns andra strukturer och andra grindvakter.

– Det är en ny musikbranch, helt annorlunda. När jag startade eget skivbolag 2008-2009, då hamnade nya singlar på New Music Friday. Man kunde ringa till en tidning och säga: 'hej, kommer ni recensera?' Och de svarade "Är det Alf?" Det känns helt uteslutet nu. Det finns inga musikmänniskor i branschen längre. Det är folk från Handelshögskolan, techbros, analytiker... samtidigt som konstnärer som är utbildade att tänka annorlunda går arbetslösa.

– Det fanns så mycket freaks förr. Galna människor på gott och ont. Som artister, inom branschen, inom journalistiken. Nu är det som att man vill eliminera konstnärer. Det är företag som består av jurister och dataanalytiker. Och låtskrivarteam på åtta personer som alla är experter på olika delar i en låt.

Ett analogt hjärta i en digital kropp

Trots det nya landskapet känner Alf att han hittat en plats. Hans studio, berättar han, är ett slags arkiv över hans musikaliska liv – från tolv års ålder fram till nu. En blandning mellan loppis, inbrott och museum, som han själv kallar det.

– Jag står med ett ben i den gamla analoga världen och ett ben i den digitala. Det behöver inte vara en konflikt. Snarare en tillgång. Det handlar om att överföra tankefigurer, om en kunskapsförflyttning som är ganska naturlig.

Att gå från beat poetry och röstsyntes tillbaka till popmelodi innebar inte ett avståndstagande. Snarare ett slags fördjupning. Alf berättar om hur han arbetat med texten som grund i sina tidigare verk – där orden och rytmen fått styra musiken, inte tvärtom. Ett radikalt brott mot popens grundform.

– Det var ett sätt att bryta upp den matematiska periodiciteten som sitter i vårt västerländska arv. Att bygga musik på ett annat sätt. Det började kännas som när jag var tretton och skulle spela min första konsert på Skurups fritidsgård. Den där känslan: det är bra nu.

Postpunk och tvärflöjt

På Alf tidiga album för 20 år sedan kunde det ibland finnas en spretighet som inte riktigt höll ihop. Även Sorti rymmer det där spretiga, men med en tydlig röd tråd, en enhetlighet i tonalitet och budskap. En harmonisk dissonans, konstaterar han själv. Det speglas också i hans omslagetscollage, baserat på tillfälligheter och fynd från grovsoprummet.

– Jag är väldigt mycket intuitionstyrd. Något händer, och det måste betyda att jag ska göra så här. Jag har blivit mer öppen för det ju äldre jag blivit. Men jag har också blivit mer redaktionell och bra på att döda mina älsklingar. Jag kan ta bort det där gitarrpålägget jag älskar. Det ska inte med den här gången.

Musikaliskt är postpunken central på Sorti - i låtar som Flytvästar till alla barn eller När underjorden tänds är soundet dovt och ekande av rymd. I Judaskyss är oväsendet monumentalt, men så dyker plötsligt en tvärflöjt upp för ett solo.

– Allting är superberoende av varandra. Det ligger en jävla fuzzhög där, och jag spelar trummor så att grannarna klagade. Jag tänkte att flöjten skulle fungera ihop med tonartsbytet. Och jag älskar kollisioner, att föra samman det oväntade.

Det finns också geografiska mönster. Alf har en lång historia av att placera sina låtar i en geografisk kontext. Mitt i Malmö City. Kongens by. Gröna linjen. I singeln Jag var där låter han Flickan och kråkan köpa villa i Limhamn.

– Det är byggt av Malmöreferenser. Där är ju Wiehe i Flickan och kråkan. Där är Sanningens pilot och Under hot, Wilmer X-låtar. Mitt i Malmö City i moll, min egen låt. Victoriateatern, statyn Arbetets ära, Möllevången.

Kanske är just det en antydan om nästa steg för Alf.

- När jag var liten hade mamma en pop-up-skiva med en barnuppsättning som hette Skåne. Kanske finns det en hel skiva kvar att göra, geografisk avgränsad till Skåne.

Alfs återkomst är inte en nostalgitripp utan ett nytt avstamp med en mycket större konstnärlig repertoar. Sorti fångar sin samtid och öppnar samtidigt dörren mot nya riktningar. Skivan finns ute nu. 

Alf genom tiderna

Här finns recensionen av Sorti,  och innan dess

Augustibrev, Alfs andra, Tivoliv  och Vi ville förändra vår tid men den förändrade oss