”Jag har mer att säga” - Jakob Hellman är tillbaka med besked

Idag har Jakob Hellman strategier att hantera den noggrannhet som blev nästan förlamande under decennier. I Fokus Musiks stora intervju berättar han om vägen fram till sitt tredje album Slutet gott.

När vi pratat i nästan en och en halv timme börjar det bli dags att runda av samtalet. Men Jakob Hellman är inte nöjd än.

- Jag har mer att säga.

Efter först 31 år av mysteriefylld bortavaro från musikscenen efter debuten …och stora havet som slog undan benen för hela den svenska musikscenen, och sedan fyra år efter den lågmält triumfatoriska återkomsten ned Äntligen borta för drygt fyra år sedan har Jakob Hellman varit tyst länge nog.

För bara fem år sedan framstod tanken på att Jakob Hellman skulle sitta och berätta om ett nytt och tredje album lika osannlikt som en härdsmälta i Harrisburg. Men nu är vi framme vid Slutet gott, och nu vill Jakob Hellman tala allvar, och ber om att bli utmanad och få floskler sönderstuckna i samtalet.

- För efter ett tag börjar jag automatiskt säga samma sak i intervjuer. Fast jag glömmer bort varför jag sa det.

Albumets titel Slutet gott kom till utan någon lång planering.

– Det var någonting jag bara sa, och sen fastnade det. Jag kan göra vad jag vill när jag kallar skivan så. Jag kan sluta. Eller bara ignorera och fortsätta. Vissa som jag prövade titeln på tyckte att det var kul och vissa tyckte att det var konstigt. Det kan låta som morbid humor, något som står på en gravsten, nu blir det i alla fall bra till sist.

Det är en lekfull dubbeltydighet som kan läsas både som en lätt suck av försoning och som ett mörkt skämt. Men albumet känns inte som ett slut, utan tvärtom som att Jakob Hellman börjar få upp farten, och han berättar att han redan har tankar sin nästa skiva efter denna.

– Åtminstone lite. Vad man ska göra, vad man inte ska göra. Vi har ju dragit ut på tiden så in i bomben med den här, vi fastnade i vårt eget nät av deadlines.

Jakob Hellman har alltid haft ett problematiskt förhållande till deadlines. Efter …och stora havet 1989 följde år av påbörjade men aldrig färdigställda inspelningar, försvunna projekt, uppskjutna kontrakt. När Äntligen borta till slut kom 2021 beskrev han själv hur tv-programmet Så mycket bättre paradoxalt nog räddade honom genom att fungera som en absolut deadline som inte gick att runda.

Med Slutet gott var det turnéplanerna som drev processen framåt.

– Jag tänkte inte att det spelade någon roll om turné eller skiva kom först. Men arrangörer och skivbolag ville inte bränna PR två gånger, först för turnén och sen för skivan. Så vi fick vänta med turnén göra klart skivan och sköt på annat. Först sa vi februari-release. Sen maj. Sen juni, sen juli. Nu är den färdig.

Men vägen dit var allt annat än rak. Jakob Hellman beskriver ett långsamt arbete med producenterna Erik Zettervall och Jonatan Lundberg.

– Erik är väldigt noga med ljudet, jag är noga med mitt. Jag kan sucka över att ta en tagning till när vi redan har en. "Det var ett fasfel", och jag fattar inte ens vad det betyder. Jag blir jobbig när de tycker att en låt är klar men jag känner att texten inte hänger ihop och vill skriva om den. Det har funnits konflikter, inga stora, och inget som vi inte löst. Och det är också det som gör att det blir bra. Jonatan är mer spidig, han är diplomaten.

Han jämför med samarbetet med Dan Sundqvist under arbetet med …och stora havet.

– Då var jag frustrerad. Danne fick ofta sin vilja igenom utan att jag märkte vad som hände, och bara meddelade att något var klart. Jag kommer ihåg att jag släppte en kaffekopp rätt ner i studiegolvet i ren frustration. Men samtidigt var jag i en annan fas då, jag ville vara en slyngel och tyckte att det var lite ballt att konfrontera.

Slutet gott är en mer koncentrerad skiva än föregångaren. Där Äntligen borta spretade mellan intima visor, rockiga inslag och till och med en psalm finns här en tydligare röd tråd.

– Jag tycker själv att den är intim. Den funkar när man sitter i trädgården eller att lyssna på för sig själv på en bra ljudanläggning i bilen. Eller på en lite kass, som jag har i min bil. Produktionen funkar rätt bra ändå, man kommer närmare.Ibland kan en nylonsträngad gitarr stå för hela drivet, man behöver inte balansera upp det. Ofta när jag lyssnar på gammal musik så orkar jag knappt lyssna. Det är så bråkigt och stökigt och spretigt och motigt. Jag gillar musik som serveras nära, som om någon viskar i örat.

Hellman talar om en medveten naivitet.

– Jag tycker det är bra att den finns. Många låtar blickar tillbaka på ungdom. Det är skönt att sjunga naivt ibland.

Ett exempel kan vara Du har allting kvar, en låt som Jakob Hellman skrev första halvan av och sjöng på sin älsta sons dop för 15 år sedan.

– Den gör att jag kan trotsa tiden och säga både till honom och mig själv att vi har allting kvar, och samtidigt har allt det som har varit. Kanske kan han kan titta tillbaka på den när han så småningom ska fylla 60. Vad var det pappa höll på med?

När Jakob Hellman talar om sitt liv mellan debuten och idag återkommer han till en tendens att fastna i projekt som sväller och blir orimligt noggranna, och som till slut slukar all tid utan att leda någonstans. Han skrattar snett åt minnet av när han skulle ordna svensexa åt sin lillebror.

– Det slutade med att jag lade ner veckor på det, som om det var ett heltidsarbete och jag stressade upp alla i omgivningen medan tiden rann ut. Var kan jag kopiera saker? Var ska jag sätta upp affischer? Det blev absurt.

Samma mönster upprepades när han skulle söka bostad.

– Jag har hittat gamla papper där jag skrivit listor på femtio olika bostadsbolag. Telefonnummer, adress, anteckningar om hur samtalen gått. Jag lade flera dagar på att ringa runt. Till slut fick jag lägenheten för att någon förstod att jag var Jakob Hellman, det hade inget med mitt system att göra.

Han beskriver ungdomens kombination av kontrollbehov, ängslan och perfektionism som närmast förlamande.

– Det är ingen egenskap utan snarare ett lyte. Jag fastnade i detaljer, som om jag inte vågade lämna något åt slumpen. Men resultatet blev att jag satt där med högar av listor och papper och ingen konkret lösning.

”Resultatet blev att jag satt där med högar av listor och papper och ingen konkret lösning.”

Idag har Jakob Hellman sätt att hantera det, förklarar han. Så vad är det som har förändrats, är det bara mognad eller finns det något annat som gör att han ändå ror saker iland idag?

– Jag är lite bättre på att lämna den där paniken som jag känner. Och det beror mycket på att jag har stöd av min fru, och att jag har grejer som jag känner är väldigt viktiga och måste göras i vardagen. Fortfarande kan jag känna mig uppgiven och hopplös ibland, och tycka att det bara är skit jag håller på med. Men jag känner igen mönstret, och när man har gått igenom det några gånger vet man konsekvensen av att antingen bara släppa taget, eller att ändå tvinga sig själv att ta i tu med sakerna. Även om det går på tvärs mot hela känslan. Jag kommer tillbaka mycket fortare.

Ett särskilt spår är Drömmare, skriven och framförd tillsammans med Laleh.
– Vi hade haft lite kontakt på Instagram tidigare, men det rann ut i sanden. Sen spelade någon upp låten för henne, hon gillade den och hade idéer om en refräng och så. Jag kände att även om hon kvaddar min låt så är det roligt, för vi får göra något tillsammans.

Jakob Hellman beskriver samarbetet som en energiöverföring.
– Hon har en förmåga att påverka människor. Det var en fantastisk upplevelse.

Ett tag övervägde han att anlita henne som producent för hela albumet.

- Vi hade funderat på extern producent, och jag tänkte mycket på henne. Jag har en grundrespekt för henne, hon har axlat sin roll och utvecklat sitt uttryck som hon inte vill tulla på. Men det hade blivit blivit svårt, för jag har också så stark vilja.

När Jakob Hellman talar om låtskrivande återkommer han till att inspirationen ofta börjar i andra artister.
– Med Om du tar din cykel ville jag från början skriva en Ted Gärdestad-låt, men sedan tar den förstås andra vägar. Jag kan börja i Rod Stewart eller Lou Reed, men i slutändan måste det bli jag.

Du får inte va oförsiktig är en annan sång ur förälderns perspektiv, och en av dem som Jakob Hellman talar allra varmast om.

- Jag har haft början till den i många år, och nu ville jag ha med den för den kommer att spela en roll. Men den blev aldrig färdigskriven, jag tog aldrig tag i den, och till slut sa Erik och Jonathan att nu måste vi kasta in en annan låt om du inte har skriver färdigt den, eller korta skivan.

- Så under ganska pressade förutsättningar lyckades jag skriva klart andra halvan och bara la upp den framför Jonathan. Vi övade några gånger och sen spelade vi in, utan att behöva klippa och klistra.

Den inleds med en stilla inräkning, som en första genomspelning och tagning.

- Ja, vi körde några gånger, men det är första gången jag spelar igenom låten.

Jakom Hellman vidhåller att han inte trivs med att skriva låtar om sig själv.

- Det har jag inget intresse av överhuvudtaget. Att prata om mig själv. Men kanske har jag ett behov av det som jag inte riktigt har kontroll över. Att jag måste fortsätta och älta min uppfattning om mig själv och världen. Jag vill skapa saker, och då får jag ändå lov att använda mig själv. Det är det som är materialet.

Gamla låtar kan också återuppstå. Allting som jag aldrig va var en demo som hans agent hade sparat.

– Jag hade nästan glömt den. Men när vi lyssnade på den kändes det rätt. Det är en skön känsla att veta att det finns låtar bygger på personliga saker som inte längre är känsliga för mig, eller som inte angår mig riktigt längre.

För Jakob Hellman är den kommande turnen en möjlighet att fortsätta bearbeta låtarna.

– Det finns alltid saker jag tycker att jag kunde ha gjort annorlunda på albumet. Sjungit på ett annat sätt, bytt ett ord. Det är skönt att kunna ta det vidare live. Att låta låtarna växa. Det vore värre om det var perfekt, så att man aldrig kunde komma upp till den nivån igen. Nu känner jag att vi har något att bjussa på.

Idag är Jakob Hellman 60 år. Han reflekterar över åren som gått, och hur hans musik fortfarande hittar nya lyssnare.

– Det är otroligt att en låt jag skrev när jag var 23 kan tala till en 20-åring idag. Det finns ett värde i det.

Men han ser tillbaka på sitt yngre jag med blandade känslor.

– Jag tog på mig solglasögon och trodde jag var både finurlig och kaxig. Men jag var mest ängslig. Det kanske gäller de flesta i den åldern, och man tror att man kan dölja det. Kanske är jag lika ängslig idag. Men idag kan jag dölja det bättre genom att agera lugnt och vuxet.

Text Patrik Forshage

Foto Johan Bergmark

Den 4 oktober 2025

Intervju

Slutet gott (EMI/Universal) finns ute nu, och här hittar du Fokus Musiks recension. Under tiden pågår Jakob Hellmans stora Sverigeturné i full fart. 

Det långa samtalet med Jakob Hellman inför Äntligen borta för fyra år sedan finns här.