I SunYears ryms alla aspekter av Peter Moréns popsnille

Det är en sak att Peter Morén på sitt andra album som SunYears The Song Forlorn greppar över folkrock, pur pop och lågmäld piano-chanson. Det är en annan sak att han gör det med en kvalitetsnivå både i låtmaterial och i framförande som snabbt närmar sig hans husgudar till popgenier.

– SunYears-projektet började under pandemin, berättar Peter Morén. Det var då Peter Bjorn & John skulle släppa sitt nionde album men inte kunde turnera. Många frågor om identitet väcktes. Vem är jag utan bandet? Vem är jag utan de kompromisser som är centrala i ett band som verkligen är ett band?

- Jag började spela gitarr på ett annat sätt och påminde mig om varför jag började med musik från början. Den där supernördiga och ganska ensamma lilla killen i Vika utanför Mora som hittade sin egen värld genom musiken. som kände att man inte riktigt passade i världen runtomkring. Jag tror verkligen att det kan vara något positivt att ha långtråkigt. Det föder idéer.

När Peter började spela in det som skulle bli SunYears ville han återvända till något enklare. Det var inte ett sidoprojekt utan ett nytt kapitel. Han beskriver det som att börja om.

- Det är här min kreativa själ är nu. Peter Bjorn & John är lite av en nostalgiakt just nu, och jag är fine med att åka runt och spela de gamla låtarna i det formatet. Men det är i SunYears min själ finns för tillfället.

– Jag har gjort mycket solo på svenska, men det här är ett annat koncept. Det är på engelska, det är bandformat även om det är mitt projekt. Det är nästan alltid samma folk som spelar, framför allt Andreas Nordell på bas. Det har blivit ett koncept som jag känner är tydligt, som bygger på gitarrspelet, på en rootsig känsla, på duetter, på instrumentaler.

En annan sorts pop

SunYears är performancebaserat, förklarar han. Det mesta spelas in live, med känsla för ögonblicket.

– Johnny Marr pratar om att producera med fötterna, med pedalerna medan man spelar. Jag är ingen klipp-och-klistra-kille. Jag vill hitta nerven när man spelar tillsammans i rummet, lite som jazz.

De två albumen med SunYears är på många sätt en återgång till ett slags ursprung, men med mer än 25 års samlad musikalisk erfarenhet.

– Jag ville ju vara singersongwriter, en kille med gitarr som skriver jäkligt bra låtar. Elvis Costello, Paul Simon, Roddy Frame. Den skolan. Jag kan ibland känna i alla PB&J-kompromisser att jag kanske glömde bort det, lite grann. Men jag har kommit till en punkt där jag känner att jag inte kommer att hinna med allt. Jag kommer inte bli skitbra på att göra elektro eller kletzmer. Kanske borde jag fokusera på det som är mitt naturliga uttryck.

Han beskriver det som ett slags spirituellt arbete.

– Det ska kännas jäkligt bra i magen och i själen. Det är först nu jag känner att jag gör det jag själv skulle vilja lyssna på. Det handlar både om erfarenhet och om val. Om att våga släppa vissa ambitioner och hålla fast vid det som känns sant. Jag har gjort mycket musik som jag tycker jättemycket om tidigare, men det kunde vara mer slumpmässigt. "Oj, det där blev ju bra". Nu vill jag göra färdigt. Göra hela album. Jag är old school på det sättet.

Att albumet redan fått flera fina recensioner i internationell press är något han är glad över, men han konstaterar också att om låtar som dessa hade släppts under namnet Peter Bjorn & John hade de nått många fler lyssnare.

- Det finns en massa helt otroliga musikskapare som uppmärksammats av betydligt färre än jag har. Det känns så slumpmässigt ibland. Ibland tänker jag, om jag ska vara lite cynisk, att det krävs någonting annat. Det räcker inte att man är bra. Man ska kanske vara trasig eller se knasig ut för att folk ska tycka att det är intressant. Jag kanske känns för välfungerande. Jag har någon slags Paul Weller-skada, jag tycker att man ska vara hel och ren. Min estetik är inte Cornelis-grejen att flasha ölmagen, jag är mer Olle Adolphson.

Samtidigt säger han att han sjunger bättre nu än till exempel på Writer's Block för snart 20 år sedan. Gitarrspelet, låtkvaliteten, hur man får ihop en skiva – allt har blivit bättre.

– Det är väl klart att man vill att folk ska hitta det då. Men jag har släppt det där med internationell framgång och fler stora hits. Det viktiga nu är att göra något som känns viktigt för mig. Men självklart vill jag också att folk ska höra det. Det finns alltid den dubbelheten, att tillfredsställa sin egen kreativitet och att samtidigt vilja nå ut.

Duetterna blev en modell

The Song Forlorn är ett album präglat av samarbete. Flera av låtarna är duetter, något som blivit ett kännetecken för SunYears. Peter berättar att det började när han skrev titelspåret till det första SunYears-albumet och tyckte att Jess Williamson hade en underbar röst.

– Jag skickade låten till henne, och hon ställde upp. Det blev så självklart. Sen skrev jag Grandads Song och tänkte direkt på Ron Sexsmith. En sång till min morfar, tillsammans med en föregångare som jag lyssnade på när jag var 20. Det blev en slags modell. Att hitta en röst som gör låten ännu starkare. Det är något djupt i det där att sjunga tillsammans i stämmor, något utomkroppsligt. Det är en spirituell upplevelse för mig. Nästan som att låten lämnar kroppen och blir något större.

Last Night on the Mountain är ett samarbete inspirerat av brittisk folkmusik ihop med Sam Genders från Tunng och Lisa Hannigan.

– Den låten kom till under en Zoom-session under pandemin. Jag kände förstås till Tunng, och Sam bor på Orust nu. Vi skrev tillsammans, tog pauser och jobbade vidare var för sig. Det var Sams textidé från början, och låten har den där väldigt brittiska folkkänslan som jag är väldigt svag för. Fairport Convention, Sandy Denny, Richard Thompson. I det sammanhanget passar Lisa Hannigans irländska röst. Hon har gjort fantastiska grejer. När någon man själv lyssnat på tycker om det man gör ger det förstås självförtroende. Så även på så sätt har duetterna gett styrfart åt SunYears.

James Yorkston är en av Peter Moréns återkommande samarbetspartners. Här har han skrivit texten till If You Were to Ask.

– Han är otroligt textbaserad och säger att han alltid skriver texterna först. Så jag frågade honom om han hade någon text som inte hade musik än, och så skickade han den här. Jag satte mig vid pianot och det kom något med lite fransk chanson-känsla. Jag är väldigt svag för den sortens melankoli. Jag spelade in låten, och sedan kom De Clair in och sjöng. Jag tyckte det var så nervöst att skicka den till James. Han kan vara så där brittiskt roastig ibland, om Young Folks och att man är en pop-fjant. Men han svarade att han började gråta när han hörde den.

Nicole Atkins är en annan gäst på albumet.

– Vi träffades första gången redan när Writer's Block kom, och vi båda låg på Sony. Det var på någon USA-spelning där hon föreslogs vara med och sjunga Young Folks live. Vi pratade och drack whisky och blev vänner. Sen skrev vi ett gäng låtar i Stockholm, som aldrig släpptes. När jag var i Nashville visade det sig att hon hade flyttat dit, så vi skrev mer. Några av de låtarna kanske kommer på hennes nästa album. Vi åkte också till Muscle Shoals och hängde med Spooner Oldham i Fame-studion. Den ser exakt likadan ut som på 60-talet.

Mörker, minnen och medelålder

Många textteman på The Song Forlorn är tunga och svåra. Your Dad Was Sad är särskilt personlig, om Peter Moréns avlidne svärfar.

– Eller kanske snarare om min fru. Jag tycker ibland att det är jobbigt när det är så här personligt, men min svärfar gick bort för ett par år sedan. Som många män i den generationen lämnade han in lite när han gick i pension. Det blev lite för mycket TV, öl och stillasittande. Han gick bort för tidigt för att han inte tog hand om sig.

- Att skriva den låten tror jag var mitt sätt att hantera att någon väldigt nära går igenom en sån sorg som det är att förlora en förälder. Så den kanske mer utgår från honom än handlar om honom.

Dark Eyes handlar om psykisk ohälsa.

- Den handlar om en vän som man bryr sig väldigt mycket om, där man ser att det är någonting som inte stämmer. Man kan se i blicken att personen inte riktigt är här, men på ytan låtsas de att allt är som vanligt. Just den känslan av att sitta tillsammans med en god vän och liksom "Var är du? Vart är du på väg?"

Peter Morén återkommer till att det är medelålderns erfarenheter som gjort albumet möjligt.

– Det är väldigt fertil mark. Äldre föräldrar, folk i ens egen ålder som mår dåligt eller går bort, missbruk, skilsmässor. Det finns så mycket stoff. Och man har fler minnen att dra ifrån. Jag är inte särskilt nostalgisk, men jag har ett behov av att känna en anknytning till de som var innan. Föregångare, förfäder - att prata med spökena.

The Body med Nicole Atkins resonerar om kroppsliga åkommor.

- Den handlar väl om hur kroppen och själen hänger ihop. Jag fick migrän med aura i flera veckor och klarade inte ljud och ljus. Jag har även haft panikångestattacker och inte kunnat andas. Då blir man lite privatpsykolog och tänker på vad kan det här bero på. Men det verkar ha varit stressrelaterat. Och att man har lite tunt skinn.

Även om The Song Forlorn kommer först nu har stora delar av materialet legat klart länge.

– Det mesta spelade vi in redan 2023. Några sångdelar tillkom sent, Nicole Atkins och De Clair. Men det mesta var klart tidigt. Sen tog det tid att mixa och få ihop helheten. Men det har hela tiden funnits många låtar. Den amerikanska supertrummisen Kyle Crane, som ursprungligen kontaktade mig för att han ville att jag skulle sjunga i hans projekt Crane Like The Bird, hade några dagar lediga i Stockholm mellan två turnéer 2022, så vi spelade in fem låtar på två dagar. Då fanns det en halv skiva, och då var det bara att fortsätta.

Peter Morén skriver låtar hela tiden. Några av låtarna på The Song Forlorn började som enstaka gitarrfigurer, en textrad eller ibland bara en titel. Det är ett intuitivt arbete, men långt ifrån slumpmässigt.

– Jag skriver jämt. Varje dag sitter jag med en gitarr. Titellåten till albumet gjorde jag nästan färdig i skidspåret hos svärmor i Boden. Hela låten kom till mig där. Det är bara att hoppas att man minns det när man kommer hem.

- Jag vill ge varje låt all kärlek jag har, och göra dem så bra jag kan. Det liknar faktiskt någon sorts missbruk. Men ett som jag är tacksam för.

Det är också en drivkraft som förklarar varför SunYears mycket riktigt känns som Peter Moréns helhjärtade fokus idag. Här gör han det han vill, utan kompromisser eller upplevda förväntningar, men med popsnillets själ och hantverksskicklighet. 

Text: Patrik Forshage

Foto: Johan Bergmark

Den 21 augusti 2025

Intervju

The Song Forlorn (Villa/Aloaded/Warner) finns ute nu. Här finns recensionen, och här hittar du Peter Moréns lista på fem stora popsnillen.