H. Self - Vildvisor

Ella Ruth Institutet

BETYG: 4 av 6

När hans första svenskspråkiga album för drygt ett år sedan, den omtumlande Skälva, var Henric Hammarbäck redan nästan färdig med uppföljaren Efterskalv som släpptes i våras. Vid det laget kunde han berätta han att även nästa album i stort sett var klart, och när det nu föreligger ett halvår senare är det ett mastodontverk på dubbel vinyl och nära nog 80 minuters speltid. (Och jodå, ytterligare färdigt material utlovas vänta runt hörnet).

Det är en produktivitet som saknar motstycke, och även om en del av det handlar om att Henric Hammarbäck numera tillåter sig att fokusera mer på egna sånger där han tidigare skrev en hel del också åt framför allt David Ritschard är det fortfarande anmärkningsvärt. Den självklara frågeställningen måste förstås bli om kvantiteten också matchas av kvalitet, och svaret är nog ändå både ja och nej.

På Vildvisor finns flera av de bästa sånger H. Self hittills gjort. Här finns sånger som får oss att frysa till is, och sånger som värmer bättre än björkved i kaminen. Det är som vanligt sånger från och om människor med tuffa förutsättningar, och missbruk av alkohol och droger färgar in vardagen för många av texternas karaktärer. Sångerna kryper nära och blottar både de tyngsta stunderna och den nära och vardagliga omtanken, som i den perfekta albumöppningen Fråga barnen, klockren både i sitt budskap mitt emellan avväpnande infantilitet och djupaste allvar och i sitt sakta växande arrangemang komplett med en stämningsskapande The Jordanairies-kör, som senare återkommer på fler ställen. Det är sånger som skapar obekväma skeva leenden av obehaglig igenkänning i förnumstigt mätt korrekthet hos medveten storstadsmedelklass som undertecknad, typ Det är så mycket som så många inte förstår.

Henric Hammarbäcks sätt att tala om och med människor som inte det annars inte erbjuds så mycket utrymme för leder tankarna till Nationalteatern och ännu mer till Hoola Bandoola Bands svenska urcountryvariant, till exempel i den obehagligt medryckande snedtändningen i Så kan det gå. Även påverkan från Ola Magnell lyser igenom bland annat i förträffliga Dissident och ännu mer i den poetiska ekvilibrismen som är kombinationen av slang, socialkontorsjargong och poetisk värme i Dansar mot folk. När H. Self i Oheder beskriver hur en ovälkommen gäst "skrek om det gröna ljuset" är det en direkt blinkning till Ballad om en gammal knarkare av Cornelis Vreeswijk, som han så ofta jämförs med men där den musikaliska likheten är mindre än texternas umgänge och grundläggande empati.

För hans berättelser i jagform är inte nödvändigtvis berättelser om Henric Hammarbäck, men de är skildringar som han är noga med att beskriva som grundade i verkligheten i hans närhet. Snart nästan nära är en fin ballad om det synnerligen nära förestående upphörandet med droger, som är nästan ganska i princip typ bara dagar borta. Ännu mer rättframma Jag vill bli nykter på samma tema är en rejäl countrystompig sång som musikaliskt känns käck, men till sin berättelse är den full av "en ångest stor som Stockholm".

"Jag ska hålla om henne fast hon biter mig", sjunger han i tragiska Tills hon älskar sig själv, om att mot bättre vetande stanna och kämpa hos den trasige och "slåss för ett bättre mående". Gång på gång är en ballad full av förtvivlan och en av skivans finaste sånger, och kärlekssånger som Du är rymmer visserligen motsatsen till hälsosamt leverne, men är innerliga och känslosamma.

Annat är slarvigare, och på Vildvisor finns också skeva uddaspår och låtskisser och infall som ibland framstår som riktningslösa. Präster är anonym, och både Vet och I ett skrin låter ofärdiga, som en kul idé att utforska som aldrig riktigt roddes i hamn. I medryckande Rockstjärna blir det rentav Stefan Sundström-groteskerier när H. Self med manierad frasering ironiserar över sig själv eller någon sångarkollega.

En fjärdedel av skivan byter av också ljudmässigt, eftersom Henric Hammarbäck ville stanna i de demos som hade spelats in i Stefano Lizamas lägenhet i Bandhagen, trots ett murrigt och ofärdigt sound. Men inspelningskvalitet och låtkvalitet har inget med varandra att göra, och bland hemmatagningarna finns åtminstone en av skivans allra starkaste sånger i sorgsna Glömskan jag minns med en basslinga som gräver djupt i vemodet.

Så borde då Vildvisor ha redigerats ned till ett enkelt album där en del av det mest spretiga hade fått stanna i arkivet, sådär som man brukar säga om snabbt skrivna och inspelade dubbelalbum? Nja. Det är inte riktigt så H. Self funkar. Det är i spretigheten och kombinationen av genomarbetade och färdiga helheter ihop med infall och känsloladdade förstatagningar som nödvändigheten och den mångfacetterade helheten finns. Vill ni ha mig så får ni ta mig som jag är, med vårtor och allt, erbjuder H. Self, och utan det fula och ofärdiga är det helt enkelt inte komplett.

Av Patrik Forshage

Den 24 oktober 2025

Skivrecension