H. Self - Efterskalv
Ella Ruth Institutet
BETYG: 5 av 6
Med sitt första svenskspråkiga album Skälva sparkade Henric Hammarbäck undan benen för oss i höstas. Hans sånger hade en omtumlande direkthet både musikaliskt och lyriskt, med sin stilla distinkta americanavisa fulla av älskvärda kantstötta karaktärers misslyckanden skildrade med djup empatisk värme.
Bara ett drygt halvår senare kommer Efterskalv, som redan med sin titel signalerar "uppföljare". Och mycket riktigt känner man igen sig här, framför allt hur H Self kryper nära intill både i sitt musikaliska uttryck och sina skildringar av de karaktärer som befolkar hans texter. Hans visor har precis som på Skälva ofta en försiktig americananyans, men den här gången rör sig musiken lika ofta mot sparsmakad och mer eller mindre akustisk blues, och i Poolen till och med en försiktig jazzaccent. Här finns till och med exempel på den countrysoul-groove som H Self utforskat ända sedan åren med Southern Skyline i På eget bevåg.
Alltihop knyts ihop till ett enhetligt uttryck dels av H Selfs mjukt berättande sång, hellre försiktigt framviskad än forcerad, och dels av Agnes Odéns fiol som accentuerar och förstärker, och som med återkommande folkvisetoner vägrar låta sig klassificeras som countryfela.
Karaktärerna i hans sånger är lika genuina och mångfacetterade som trasiga. Vi lär känna den ensamme åldrande mannen med taskig lever, han som är glad För det lilla och firar ett samtal från dottern med en plankstek och en trisslott. Vi möter mannen som avstod inviten vid Poolen eftersom han skäms för sin mage och inte vet om han funkar sexuellt efter gårdagens amfetamin. Vi träffar den förtvivlande kvinnan som lämnats efter 15 år i den gripande skilsmässobluesen Ett jävla träd komplett med elegant The Jordanaires-kör. Vi möter en annan man som sitter ensam på julafton med sin TV och sitt korsord och med en allt mer forcerad argumentation att ensamheten gör att han inte kan bli sviken. Allihop har fel och brister, somliga ganska rejäla, men det går inte att ta fel på att H Self känner dem alla väl och tycker mycket om dem.
Starkast av allt är varmt framviskade Månskenssoldater, full av känsloakrobater, gandhisoldater, och änglapoeter beredda att trösta alla utifrån människors olika behov, och i den missionen "inte glömma Henric"
Det finns mellanspår förstås, som Överdonna och den kärleksfulla men förbiflimrande bluesen Karmapresent. Vad som inte finns, däremot, är något som motsvarar förra albumets udda och helt briljanta Yasin-cover.
Det är nog ändå ett klokt beslut att avstå, dels för att markera utveckling och dels för att den kanske hade en tendens att ställa Henric Hammarbäcks egna strålande sånger lite grann i skuggan. Här är det istället Fast i gruvan med sina snygga detaljer som Uber Eats-påsen från Mcdonalds med "Fyra bugg och fem zero cola" som har någon sorts annorlunda allsångspotential där den befinner sig i miusären och "i klorna på ett bruk".
Av Patrik Forshage
11 april 2025
Skivrecension