Foto: Johan Bergmark

Fem popsnillen enligt Peter Morén

Det finns mer uppenbara namn och idoler jag skulle kunna droppa här. Men jag försökte göra en lista som på olika sätt kopplar tillbaka tillbaka till mig själv och SunYears med sångare och låtskrivare med gitarr som angriper "pop" - vad det nu är - ur olika vinklar.

Madison Cunningham

Madison är med på SunYears nya skiva och sjunger fantastiskt på titelspåret. Vi kom i kontakt via Kyle som spelar i hennes liveband.

Hon är ännu inte fyllda 30 och ett relativt nytt namn - hennes tredje album släpps i höst - och är så där snuskigt överbegåvad. Hon har hunnit få grammis, visserligen i genren Folk vilket jag tycker är lite missvisande, och har en hyfsat stor publik men är samtidigt rätt okänd i Sverige.

Jag tycker det är härligt när någon är så odiskutabelt bra så man liksom inte behöver fundera. Det känns tryggt. Ser man henne live kan man inte värja sig. På så sätt påminner hon om Big Thief. När hon spelade på Nalen Klubb dök det upp personer som jag aldrig stöter ihop med annars på konserter. Hon attraherar dem som gillar lite sas "musiker-musik", då låtarna kan uppfattas lite trixiga och hon är innovativ och nyskapande i sitt gitarrspel. Men jag springer själv aldrig på typ Sting-konserter, och trots att hon kanske är virtuos har hon en skopa smuts i uttrycket, det är genomarbetat in i minsta detalj men ändå med ett indie-ben.

Låtskrivandet bygger på en tradition som går tillbaka till the great american songbook, Beatles, Joni Mitchell, Harry Nilsson, Squeeze, XTC etc, och jag kan även höra Rufus Wainwright när han är som bäst. Men allt detta skulle vara helt ointressant om det inte vore för att låtarna som sådana drabbar mig. Hennes Life According to Rachel som är en hyllning till hennes farmor har flera gånger fått mig att gråta. Intressant nog kom den ungefär samtidigt som min Granddads Song.

Eftersom jag inte hört den nya skivan så måste jag tipsa om den förra, Revealer.

Roddy Frame och Aztec Camera

På gymnasiet hade jag och Björn ett band, Piggy in the middle, som efter den första demon fick spela på Hultsfredsfestivalen när jag just fyllt 17. Efter det gick det bara sämre och sämre. Men i programmet inför festivalen jämfördes låtarna som jag hade skrivit på högstadiet med Aztec Camera.

Jag hade aldrig hört dem men hittade debutskivan High Land, Hard Rain på en skivbörs. Jag tyckte ärligt att det var sådär. Särskilt ljudbilden var inget som jag föll för när jag samtidigt tröskade Blur, Bob Hund och Posies. Men som man gjorde på den tiden - de få skivor man ägde gavs många chanser, och så småningom kröp den in under skinnet på mig.

Roddy var ju själv bara en tonåring när han skrev de låtarna. Men så oerhört brådmogen. Alla bitarna är liksom på plats. En stark sångare med lite blue eyed soul i strupen, intrikata men catchy melodier och texter som imponerar men också berör. Plus en fantastisk och underskattad gitarrist. Hela paketet fanns på plats från början! Det är kanske därför han nu verkar ha gått i förtidspension.

Man skulle lätt kunna byta ut låtar från debutskivan mot låtar från senaste albumet Seven Dials utan att det skulle märkas jättemycket.Han har liksom mutat in ett uttryck som kanske påminner om en massa saker men ändå är så hans eget. Ofta på det klassiska sättet jag tänker är pop. Tydliga riff och intron, olika delar med vers, brygga, refräng, stick och outro.

Det som ligger honom i fatet ibland är produktionen som kan vara för slick och plottrig. Det är kanske därför den skivan jag oftast återkommer till är avskalade Surf. Där är det bara Roddy, en akustisk gitarr och en knippe av hans bästa låtar. Även det tycker jag är nåt att sträva efter; att som en singer-songwriter kunna framföra sin låt själv till eget komp utan att det blir tråkigt och bara "ringa-ranga". Att arrangera för en gitarr så det låter fullt och helt och intressant.

Jag gillar också att han som jag själv är så tydligt influerad av amerikansk musik - Bob Dylan, Love, soul av olika slag, utan att man direkt tänker på det för att det kommer ut på ett annat, nytt sätt. Och att han fostrats av The Clash och postpunk men ändå är så smooth. Jag älskar såna kontraster.

För ett antal år sen var jag i en studio i Eastbourne och spelade in lite låtar med bland annat Romeo i Magic Numbers. Det visade sig att det var den faktiska studion där High Land, Hard Rain och även en av mina favoriter med Go-Betweens, Before Hollywood, spelades in. Och som grädde på moset ett par av låtarna på Paul McCartneys Tug of War (av den enkla anledningen att Macca har hus i närheten) som troligen är plattan som ledde till att jag alls håller på med det här. Men den historien tar vi en annan gång. Cirklar sluts! I studion bredvid stod också mixerbordet från Scary Monsters. Tony Visconti använde det bara på den skivan och sålde det sen. Things you learn!

Nick Lowe

Elvis Costello är självfallet en av mina största hjältar. That goes without saying. Troligen stötte jag ihop med "Basher" först som producent till Elvis plattor. Han producerade ju dom fem första albumen samt senare stökiga favoriter som Blood & Chocolate och Brutal Youth. De låter sinsemellan ganska olika men den röda tråden är det nedskalade grupp soundet och livetagningen i centrum. Den är ganska naket luftigt presenterad, men samtidigt med punch, attack och perfekta små detaljer i arr och sound som alltid sitter där de ska. Jag vet inte vad av det som var Nick, Elvis, bandet eller teknikern, men just det där att det gick fort och känns energiskt - smeknamnet "Basher" bygger på att Nick hatade att ta för lång tid på sig i studion - men samtidigt genomarbetat och färdigt är nåt som jag kan relatera till. Lika bra att tänka efter före. Drar man ut på det för mycket tappar man tråden, lusten och passionen i framförandet.

Jag älskar Lowes eklektiska resa som musikalisk kameleont. Från original mod på 60-talet, pubrockare på 70-talet och sen powerpoppande soloartist och punk/new wave producent i slutet av årtiondet. I solokarriären har han ju sen alltid flörtat med nån slags rootsrock med amerikanska förtecken men så urbrittiskt förpackat. Ofta kort och koncist.Även när han spelar country låter det pop. Dessutom klär han sig alltid bra.

Han har berättat att hans gyllene era i musikhistorien är den utskällda perioden innan Beatles och efter tidig rock n roll, det vill säga det tidiga 60-talet. Hur han kunde se så många olika spår i popen som sen aldrig utvecklades klart, eller som fick stå tillbaka för den brittiska invasionen. Dom fantastiska skivorna Everly Brothers och Roy Orbison gjorde då. Den tidiga soulen. Girlgroups. Surfrock. Phil Spector. Crooners inom både jazz och country.

Allt det där gick han tillbaka till och ompaketerade på sitt eget mogna vis när han reboootade sin karriär med The Impossible Bird1994 och därefter Dig My Mood och The Convincer, en trilogi som fortfarande är mina favoriter med honom. Musik som på ytan kan ses som lite tråkig men som man sen inte kan sluta lyssna på. Perfekta små låtar. Fulla av både hjärta, smärta, hjärna och humor. Jag ser SunYears som inledningen på min mogna Nick Lowe-period. Därför kändes det passande att Come Fetch My Soul! släpptes på hans skivbolag, om inte annat som en markering. Pubrockexperten Mats Olsson har sett SunYears systerband coverpartytrion Morres Spisarbox med mig, Andreas och Nino Keller flera gånger och säger att det är exakt som att se Brinsley Schwarz i London på mitten av 70-talet. High praise!

John Sebastian och The Lovin’ Spoonful

Många anar säkert att min ursprungliga bas i musiken är 60-talspop. Beatles, Kinks, Beach Boys och Byrds är också den mest uppenbara kvartetten som gett upphov till att jag trillade in på den banan jag gjort. Men under dessa stora namn finns en hel uppsjö andra och mindre uttjatade namn som också följt mig genom i princip hela livet. Som John Sebastian. Dagen jag föddes låg han etta på Billboard med sin soundtrackhit Welcome Back. På gymnasiet hade jag en kompis vars pappa sa att jag såg ut som honom. Jag hade page, runda glasögon, polisonger och bar ofta randig t-shirt. Min målbild var kanske Teenage Fanclub men han hade ju ändå rätt. Och musiken kände jag redan till.

The Lovin’ Spoonful var ett ganska unikt band som brann kort och intensivt, alla deras hits och album där Sebastian medverkar kom under en treårsperiod. Dom var ju sprungna ur Greenwich Villages folkscen, Sebastian spelade munspel på skivor jag älskar med Tim Hardin och Fred Neil. Bandets rötter fanns i blues, folk, country och showtunes som dom mixade upp med mer moderna pop sounds; rock'n'roll, Motown, Bacharach, girlgroups och så klart en del engelsk pop. På så sätt var dom nästan innan The Band ett tydligt exempel på så kallad americana, vad nu det egentligen är.

Deras skivor är som en crashcourse i olika amerikanska musiktraditioner. Men alltid i deras egen paketering. Allt blir pop i deras händer. Även när dom spelar jazzig blues på traditionella jugbandinstrument. Man hör att de har roligt i musiken. Det är lätt och ledigt och svängigt. Samtidigt bränner det till av vemod mellan varven. Och melodierna är ofta ren mumma. Texterna sitter. Alla medlemmar sjöng och alla var grymma på sina instrument. Men Sebastian var såklart stjärnan i centrum. Även deras image är så oerhört "pop" och pekar fram mot Orange Juice och något slags ogripbart evigt pop ideal.

Fast efter den korta stunden i solen och ett gäng singersongwriter plattor på 70-talet som jag har dålig koll på har Sebastian alltmer gått tillbaka till sina rötter och rört sig mot akustisk musik, bluegrass och folk. Sympatiskt tycker jag. Kanske gör jag så småningom samma resa. Jag började ändå en gång med fiol och tycker det är roligare och roligare att spelar akustisk gitarr varje år. Vem vet!

Ska jag rekommendera ett par plattor är det Daydream och Hums of the Lovin’ Spoonful, men man behöver även en ren singelsamling.

Olle Adolphson

Olle skulle säkert bli riktigt ilsken av att stå på en lista över popsnillen. Men för mig är det ingen större skillnad på visa och poplåt. Den innehåller samma beståndsdelar. En poplåt behöver inte vara aggressiv eller fartig, och Olle var liksom en Paul Simon lika noga med dessa beståndsdelar; harmonier, melodier, text, arr. Allt fick samma kärlek och uppmärksamhet.

Sen var ju dessutom Olle en bländande gitarrist på tal om det där att kunna kompa sig själv. Han var också väldigt förtjust i de engelska folkvisor som både Simon och Dylan också lånade flitigt av, ännu ett gemensamt drag. Hans andra trådar kommer från Taube och svenska traditioner, fransk chanson, klassiskt och lite jazz, calypso och bossa nova.Men mixen är hans egen och ihop med tilltalet, ämnen och ordval i texterna står jag fast vid att han hittills är oöverträffad bland svenska låtmakare.

Därav min inblandning och uppstyrning av hyllningsskivor, konserter och tv-program. Han är värd all den uppmärksamheten. Privat var han den propra ytan till trots minst lika mycket en bilkrasch som Cornelis har jag förstått. Men jag tilltalas av att han höll det för sig själv och försökte skärpa sig utåt samtidigt som smärtan och problemen är så tydliga i låtarna. Börja med Låtar i stan och Vad tänker jag på, två plattor från 60-talet. Det finns också flera bra samlingar.

Av Peter Morén

21 augusti 2025

Artikel