Durand Jones & The Indications — Flowers

Dead Oceans

BETYG: 4 av 6

Får man 50 år senare spela soul som den lät 1975? Konnessörer och rättrogna svarar tveklöst nej, just inom soulen med en mycket starkare emfas än inom säg blues, rock, country eller visa, och enligt sådana premisser går Durand Jones och hans The Indications bort redan från start.

Den större publiken är inte lika kategorisk, och mer än 10 år in i sin karriär är därför bandet en internationell angelägen. Och själva är de inte så angelägna om renlärhet

De startar visserligen hos Stevie Wonder och utforskar sedan noggrant all den mest silkessläta soulen från då - The Stylistics, The O'Jays, Harold Melvin & The Blue Notes, kanske Al Green, och med djupt viskande i Without You till och med Barry White. Men intill disciplinerat blås och exakta stråkarrangemang anno Gamble & Huff släpper de också fram nutida produktion i sinas beats, både i lätta trummor och i bas så djup att den skorrar om du försöker lyssna i ovärdiga högtalare.

Trummisen Aaron Fraser delar leadsångsansvaret med Durand Jones, och han sjunger skivans snyggaste låt I Need the Answer med en falsett så slät och strikt smooth att om du släpper en slant på soultäcket studsar den lika högt upp igen.

I intervjuer talar bandet både om sitt samhällsengagemang mot auktoritativa tendenser och om hur Durand Jones kommit ut som gay, Men det är engagemang som inte gör avtryck i texterna, som består soulens traditionella innerliga kärleksförklaringar, förförelser och uttryck för tacksamhet över livet och tillvaron i allmänhet. Det är lite slöseri, och innebär att när Durand Jones & The Indications konkurrerar om din uppmärksamhet med en bra samling från Philadelphia International Records är det inte nykomlingarna som vinner, hur snyggt de än spelar.

Av Patrik Forshage

Den 10 juli 2025

Skivrecension