David Byrne - Who Is the Sky?
Matador/Playground
BETYG: 3 av 6
Det har gått sju år sedan David Byrne och hans till-och-från-partner Brian Eno presenterade smarta American Utopia, och sedan dess har mycket av David Byrnes energi riktats mot marknadsföringen av den restaurarerade Jonathan Demme-filmen av Talking Heads som liveupplevelse i Stop Making Sense. Men nu är han tillbaka med sitt elfte soloalbum, även om han ärligt talat hade han gjort klokare i att låta bli.
Everybody Laughts är trots sin titel är en av de mer Byrne-typiskt kufiskt flertydiga låtarna på albumet, och hade varit en av skivans höjdpunkter även utan St Vincent. Här drar David Byrne nytta av de möjligheter som 12-mannade kompbandet Ghost Train Orchestra från Brooklyn erbjuder, med svängig rytm, stråkar, tuba, masskör och marimba. Producerande Kid Harpoon skapar luft och sväng med en sedvanlig palett rytmer hämtad från Sydamerika, och särskilt duetten What Is the Reason for It? med Hayley Williams från Paramore är smart dansant south-of-the-border. Den orkestrala balladen A Door Called No är elegant och I'm An Outsider är också snygg med sin subtila disco. Men det räcker inte på långa vägar för att väga upp minussidan.
Där finns nämligen merparten av låtmaterialet, och framför allt albumets texter. Om Everybody Laughs är typiskt Byrne-smart så är merparten av låtar här bara banalt dumfnissiga skojigheter och skämt. I When We Are Singing gör han plötsligt omotiverade konstiga och lustifika ljud med munnen, och en innerlig nöd- och lustkärleksförklaring visar sig vara riktad till hans… lägenhet. Mötet med en tröstätande religiös symbol i I Met Buddah at A Downtown Party ("Dude, should you really be eating all that unhealthy stuff, and you being so enlightened and all?") är citatvärt men ärligt talat inte i närheten av så smart som David Byrne intalar sig, och det gäller She Explains Things to Me också. En yngre Byrne skulle aldrig nedlåtit sig till ironiska The Avant Garde, varken lyriskt eller det tillkrånglade avantgardistiska arret, och ännu mindre den rent fjantiga Moisturizing Thing som får textens David att se ut som treåring och orsakar legitimationskrav när han försöker komma in på krogen.
Det är en sak att vara optimist och vilja uppmuntra positivitet medan världen brinner. Det är en annan salk att vara ytlig och banal ståuppkomiker på jakt efter gapskratt. Om det här är det bästa en 73-årig David Byrne har att erbjuda kanske den där Talking Heads-återföreningsturnén som krupit allt närmare ändå är det bästa alternativet, och sedan… pension?
Av Patrik Forshage
Den 5 september 2025
Skivrecension