Brian Eno & Beatie Wolfe - Lateral / Luminal
Opal/Universal
BETYG: 3 respektive 4 av 6
Historien om hur Brian Eno (upp)fann ambientmusik när han låg i en sjukhussäng och inte nådde att höja volymen på radion har visserligen konstaterats vara en myt. Men det förminskar inte den visionära eller innovativa kraften i Brian Enos konstnärskap och ljudkonstruktioner från mitten av 1970-talet och framåt. Hans ambientkompositioner för flygplatser, för rymdresor, för dataprogram och för konstutställningar har ständigt brutit ny mark.
Men om avantgardets uppdrag är att gå före och visa vägen ligger det i sakens natur att andra följer efter, och det som en gång var innovation blir så småningom standard och rutin. Det är påfallande tydligt när Brian Eno och hans nya kamrat och frände konceptkonstnären Beatie Wolfe genomför ett projekt med två album där de har huvudrollen på varsitt.
Brian Eno-dominerade Lateral är ett timslångt "ambient-landscape-dream-music"-stycke uppdelat i åtta llika långa faser med nyansvariationer i ljudflödets styrka och emfas. Det är standardambience som Eno kan göra i sömnen, och som faktiskt låter som att han gjort det i sömnen. Säkert går det att anföra en hel del tekniska komplexitetsresonemang, men för lyssnaren/meditatören är svårt att hitta skillnader mellan produkten Lateral och den standardiserade billiga meditationsmusik som översvämmar Spotify.
Systeralbumet Luminal å andra sidan är något helt annat, och klassificeras av konstnärerna som "electric-country-dream-music". Här är det Beatie Wolfe som har huvudrollen när hon sjunger varma vaggvisor till bearbetad och ödsligt ekande elektrisk gitarr, ibland försiktigt rasslande percussion och elektronik. Det är stort och rymligt, och det går att identifiera beståndsdelar i balansen mellan intimitet och svepande drama från till exempel Brian Enos U2-samarbeten och ändå tillbaka till Another Green World och Low.
And Live Again tangerar Laurie Anderson, och Beatie Wolfes djupa men lågmälda röst har en underliggande Nico-elegans som förstärks av hur Eno bearbetat den, och hans egen röst i bakgrunden, ofta återkommande här, är en alldeles för sällan hörd delikatess som ger en särskild njutning åt till exempel My Lovely Days.
Varken Luminal eller Lateral tillhör något konstnärligt eller musikaliskt avantgarde. Men Luminal är åtminstone en trivsam skiva för en långsam kväll framför brasan.
Av Patrik Forshage
7 juni 2025
Skivrecension