Alice Cooper - The Revenge of Alice Cooper
Earmusic/Playground
BETYG: 4 av 6
52 år efter att bandet Alice Cooper gick skilda vägar efter underskattade Muscle of Love, och sångaren Vincent Furnier juridiskt antog Alice Cooper som sitt eget personliga namn har de samlat ihop sig till ett ytterligare gemensamt album, precis som i ungdomsåren producerat av deras jämnårige Bob Ezrin. Det är sentimentalt fint och behjärtansvärt, utan tvekan, och mycket generöst mot ungdomsvännerna som utgjorde Alice Cooper (bandet) av Alice Cooper (personen), som verkligen inte hade behövt. Men hur kul kan en sådan senkommen återförening vara för andra än de direkt inblandade?
Oddsen för ett rejält magplask var låga, i synnerhet som empirin kring hur det går för legendariska rockband som efter 40-50 år vill "ta vid där de slutade" är entydig. Fråga The Stooges. Fråga New York Dolls. Fråga Velvet Underground. Fråga "MC5". Det man hade gemensamt - erfarenheter, umbäranden, hunger, framgångar, mål och drömmar - har bleknat. Någon bandmedlem fick en fortsatt kommersiellt stor karriär och någon annan gjorde förtvivlade försök att hålla sig musikaliskt relevant och sedan gav upp för att ägna sig åt helt annat. Allihop närmar sig 80-årsåldern och borde rimligen ha gått i pension för länge sedan. Att "ta vid där de slutade" för mer än 50 år sedan är inte en riktigt rimlig förhoppning för sådana band. Men faktum är att Alice Cooper (bandet) lyckas ändå bättre än något av de tidigare återförenade rock'n'roll-rebellerna, och bättre än någon hade vågat hoppas.
Nej, det finns naturligtvis inget här som matchar Killer, Love It to Death, School's Out eller Billion Dollar Babies. Självklart inte. Tiden var en annan, glammig hård rock var friare i relation till ramar och förväntningar, och Alice Cooper (personen) framstod som chockerande redan när han bekämpade elaka tandtroll med en gigantisk tandborste. Och även om bandet återkommer till gitarriff som låter som på den tiden har den snabba slarvrocken i Wild Ones ingenting med Alice Coopers (bandets) katalog att göra. Inte heller lunket i trött mellantempo, i Famous Face dessutom med flashiga metalsolon som salig Glen Buxton aldrig ens skulle sneglat åt.
Bättre är till exempel den otäcka mördarberättelsen One Night Stand, och i verserna på Up All Night finns glimtar av den där unika glammigt hårda rocken som skimrade för 50 år sedan. Och även om Kill the Flies som sequel till The Ballad of Dwight Fry naturligtvis inte förmår matcha musikaliskt är det likväl en glad överraskning att det dyker upp doowopkörer i den. Sådana kan sedan kan höras i Money Screams (med en förstulen kommentar om att "You're a million dollar baby") och ännu mer i Inter Galactic Vagabond Blues, som lyriskt är en skojfrisk bagatell men som musikaliskt faktiskt är det närmaste vi kommer hur bandet lät när de var på topp, med Dennis Dunaways bas och Neal Smiths trummor ihopslingrade på sitt unika sätt.
I What A Syd tar Alice Cooper (personen) på sig fracken och repeterar sin gamla favoritroll från inledningsscenen till konsertfilmen Good to See You Again, Alice Cooper från 1973, likt en förvriden Cab Calloway i ett mycket underhållande shownummer. Yardbirds-covern I Ain't Done Wrong håller sig så nära originalets garagekänsla det går, med den äran, och Crap That Gets In the Way Of Your Dreams låter som rockifierad The KInks och är en strålande självironisk blinkning om den åldrade rockaren som inte vill erkänna att bästföredatumet är sedan länge passerat. "Now I'm 65 and yeah I'm still alive/ But I ain't seen my wife in a little while/ She may be dead upstairs… Should I bury my wife or just write another song?"
Att leadgitarristen Glen Buxton är bortgången sedan nästan 30 år hanterar Alice Cooper (bandet) först med ett gästspel av Robby Krieger från The Doors som gitarrpartner till Michael Bruce på den utmärkta förstasingeln Black Mamba, även om den snarare hämtar sin estetik från Welcome to My Nightmare-eran när bandet redan hade fått sparken, och sedan med hjälp av unge Gyasi Heus, som oftast håller sig till konceptet. Ett autentiskt Glen Buxton-riff får vi faktiskt också, hämtat från ett 1973-jam på kassett och integrerat här som intro till What Happened To You, en ganska konventionell rocklåt men med elegans och vad som låter som (faktiskt) ungdomlig entusiasm. Med den mäktiga always-chasing-rainbows-balladen See You On the Other Side får Glen Buxton dessutom en ståtlig avtackning.
Alice Cooper (bandet) hade kunnat skära bort en tredjedel dödkött från sitt alldeles för långa album och med det åstadkomma något helt sensationellt. Men även i det här för omfattande formatet är The Revenge of Alice Cooper den första hårda glamåterföreningen som är värd din tid och dina pengar.
Av Patrik Forshage
Den 24 juli 2025
Skivrecension