Way Out West 2025, dag 1. Veteraner och pensionärer

Way Out Wests första dag dominerades helt av artister i 80-årsåldern och veteranband som tar farväl. 

Det är sant att Way Out West med sitt breda utbud inte är bara en festival, utan flera samtidigt, där en ung festivalbesökare kan bygga sitt personliga program utan att det möter hennes mammas medelålders- eller pensionärsprogram.

Så när den här skribenten gör Way Out West-comeback efter några år utan regnet i Göteborg känns det tryggt att kunna rapportera att festivalen åldrats i samma takt som skribenten, för den som vill. Första dagens höjdpunkter domineras helt av veteraner och pensionärer, från Queens of the Stone Ages mäktiga muller (och groove, icke att förglömma) på Azaleascenen, festivalområdets största till Kites inte särskilt festivalpublikfriande uppställning byggställningar på Flamingoscenen.

Desto mer publikfriande är Bob Hunds matvagn, som invigdes med pompa och ståt av Thomas Öberg under torsdagskvällen, och som säljer Martin Kann-designade "Låt mig tala till punk-gryta!!!" och "1 falafel-ish och 1 lösning". Den är en del av bandets långsamma farväl, och det gäller även Refused som nästan 35 år efter starten lägger ner, igen, den här gången med god stämning i bandet. Deras spelning på det stora tältets Linnéscen är till stora delar ett nostalgiskt triumftåg, och i synnerhet när de spelar tre hardcoredängor från de första åren på raken. Men Refused är Refused, och det innebär också att de bjudit upp en grupp Palestina-demonstranter på scenen, och att Dennis Lyxsén i en handvändning går från självironiska kommentarer om sin ungdoms bojkottkampanjer till att rekommendera oss alla att radera våra Spotifykonton - "2000 stängda konton gör skillnad" - så länge som pengar därifrån går till krigsindustrin.

Lika kampvillig är Mavis Staples. Hon är just fyllda 86 år, och kommer med ett ekonomiskt band med det mest rudimentära - en trummis och en basist i rytmsektionen, två bakgrundssångerskor och en visserligen häpnadsväckande effektiv men ensam gitarrist i Rick Holmstrom. Inget andragitarist, inga keyboards och definitivt inget blås.

Hon har å andra sidan sin röst, sin auktoritet och sin historia, och med ett naket soulsväng i ryggen behöver hon inget mer. Hon tar inte många utflykter från sitt plats med notställ och pall att vila och dricka sitt te på, utom i Freedom Highway när hon ger sig iväg på en marsch över scengolvet likt den hon en gång i tiden tiden gick med sin far Pops och med Dr Martin Luther King. När hon berättar om den rekationen hör man historiens vingslag (precis som i samtal med den här skribenten för 15 år sedan). Men när hon och hennes körsångerskor med skärpa understryker att medborgarrörelsen inte är ett historiskt fenomen utan "the struggle is still alive" och att de befinner sig mitt i den kampen - "I won't turn around" - då är det så akut aktuellt och starkt att fler än den här skribenten drar efter andan och får en klump i halsen och en tår i ögat.

Mavis Staples besjunger sin hemstad med kärlek i Tom Waits Chicago, och jodå, Respect Yourself finns med på repertoaren, om än en aning pliktskyldig. Hennes glädje över publikens respons känns desto mer genuin, och på stående fot erbjuder hon sig att komma tillbaka och spela mer för oss redan nästa dag, om arrangören kan hitta en ledig slot åt henne.

Iggy Pop framstår som en spoling i sammanhanget, med sina hittills 78 levnadsår. Han har mer uppenbara ålderstecken i kroppen än Mavis Staples, inte bara för att han envist fortsätter att ha bar överkropp från början till slut precis som i sion ungdoms glans.

Hans höft blir bara snedare för varje Sverigebesök, och med det får han allt svårare att hålla fast vid ungdomens frenetiska scenutspel. Men även om det inte är lika dynamiskt som när han var ung klarar han fortfarande en rejäl publikrusning nedanför scenen, och även om hoppen och sparkarna kanske inte är lika akrobatiska som förr är han banne mig inte stilla många sekunder.

Med en set list proppfull av Stooges-attacker kan han inte heller beskyllas för att vara publikfriande, även om Passenger, Lust for Life och I Wanna Be Your Dog genererar generell allsång. Flera deep cuts får vi också, med både 1970 och Down on the Street från Fun House, och dessutom Death Trip och från Berlinperioden Some Weird Sin.

Han har en del av de franska musiker som hördes vid förra Sverigebesöket med sig, och en liten blåssektion, och det lyfter och höjer, Och eftersom Iggy Pops naturliga habitat är scenen nöjer han sig inte när speltiden löpt ut, utan smyger tillbaka in på scenen bakom trummis och blåssektion för en avslutande cover av Louie Louie som sista jam, sådär som i fornstora dar. "We gotta go know!". Kom gärna tillbaka, den här skribenten ser gärna Iggy pop en 16:e och 17:e gång snart!

Yngre artister då? Under torsdagen var de till stora delar hänvisade till Stay Out West-scenerna, som får folk att att lämna festivalområdet i förtid och sedan stå i hopplösa evighetsköer för att ändå inte komma in på klubbar och teatrar. Den här skribentens förhoppningar om Girl Scout, Daniel Romano och/eller H Self och Alan Sparhawk grusades allihop. På den på den nya och Dennis Lyxsén-bespottade Spotify-på-höjden-scenen spelade Jasmine.4.T redan tidigt på eftermiddagen, och hennes känsliga och personliga indie och grunge var en av dagens höjdpunkter.

Övrigt

Beth Gibbons är förstås för introvert för att nå över scenkanten, hur stämningsfull och imponerande hennes stora band av idel multiinstriumentalister än är. Och Fontaines D.C. fortsätter att bli allt mer självbelåtet mätta och allt mindre intressanta för varje sammanträffande.

Text och foto Patrik Forshage

8 augusti 2025

Liverecension