Toni Holgersson - Apotek Vintergatan
Ella Ruth Institutet
BETYG: 5 av 6
Med mindre än en halvtimmes speltid och en spartansk ljudbild på den första skivan på nio år hade Apotek Vintergatan kunnat vara en vykortshälsning från Toni Holgersson snarare än ett brev. Men även om formatet är begränsat har han mycket att berätta om, och hans historier och resonemang har absolut inget att göra med kolorerade och glättiga semesterhälsningar.
Ton Holgerssons tre senaste album har varit nära samarbeten med sonen Dante Kinnunen, och det har inneburit att hans (och ofta Charlie Engstrands) visor fått ett elegant modernt modernt soulsound med underliggande beats och subtil elektronik. När Så mycket vi vill släpptes som singel för ett år sedan var det en fortsättning på det samarbetet och soundet.
Men livet och omständigheterna ville annat, och när Så mycket vi vill återkommer här är det en avsevärt mer naken och avskalad version. På Apotek Vintergatan är det en ensam Toni Holgersson som sjunger sina sånger som de skrevs, till egen gitarr. Det enda utanpåverket består i försiktig assistans av producerade Lars Halapi med några pianotoner, barytongitarr eller stilla elgitarr.
Vare sig det är ett estetisk eller ekonomiskt grundat val ger det fullt utrymme för Toni Holgerssons röst och de lika vackert poetiska som brutalt rakt rättframma texterna direkt ur en vardag utan nåd. För Apotek Vintergatan består av berättelser ur en missbrukarvardag, poetiskt skildrade med djupaste värme och empati, med omedelbara och obevkliga detaljer och med en närhet och kärlek till de han sjunger om och till.
Elvis är en stilla självbiografisk livsbetraktelse från någon som aldrig blev magisk eller stor som idolen, utan som istället kom att sjunga några sånger på "vägen mellan lovande och tragisk". I ögonblicksbilder flimrar namngivna vänner och närstående förbi i Borgholmsmiljön, och samma miljö utgör ramverket också för den vackra Annas november, där de två stilla akustiska gitarrerna får sällskap av pedal steel i en höstbetraktelse av både den öländska omgivningen och kanske relationen.
Så mycket vi vill ("att kärlek ska va") är alltså annorlunda än i sin singelversion, men även i detta akustiska format kanske en av Toni Holgerssons allra varmaste och vackraste sånger. Med djupaste innerlighet överväger han att för kärlekens skull slänga alla piller eller våga be till Jesus, men det är inte så enkelt för den som samtidigt vill vara en luffare eller låsa in sig för evigt.
Ännu starkare är Melodi från Södertälje Södra, som i sin intimitet och värme inte går att lyssna på utan att få gråten i halsen. "Om jag kunde gråta, som himmelen gör" sjunger Toni Holgersson i sitt porträtt av en nära vän vars väg "från barnpsyk till behandlingshem, häkten och scener" till slut ledde till självmord i desperation.
One-Trick Pony är brutalt rättfram beskrivning av en missbrukarvardag i Stockholm city, med jagandet efter fixen och drömmen om något annat, och avslutande Skrapsår i ännu mer spartansk inspelning i form av en demo direkt från Toni Holgerssons lilla lya i söderförort, är ytterligare en djup begrundan över förgängligheten. "Vad är det som händer när någon dör", reflekterar han, och det ofärdiga i soundet förstärker bara angelägenhetsgraden i sången.
Närhet och vardag i en missbruksmiljö har inte skildrats med sådan värme och närvaro sedan Cornelis Vreeswijks sista och ofta förbisedda studioalbum Till Fatumeh. Precis som den skivan visar Toni Holgersson här de anonymas ansikten och ger röst åt personer i marginalen och i skuggorna. Med värme och närhet fångar Toni Holgersson på samma sätt som då Cornelis en tuff vardags glädjeämnen och våndor, och illustrerar såväl missbrukets bottenlösa förtvivlan och hopplöshet och de nära och djupa relationerna.
Av Patrik Forshage
Den 8 november 2025
Skivrecension