The Divine Comedy  – Rainy Sunday Afternoon

Divine Comedy/Border

BETYG: 5 av 6

Få artister i engelsk popmusik är lika tidlöst vintage som Neil Hannon, som på sitt 13:e album fortsätter att finslipa den Anthony Newley-tradition som varit hans riktmärke under årtionden. Det innebar nyligen hans renodlade följa-i-mästarens-fotspår-soundtrack till Wonka härom året, och Rainy Sunday Afternoon samlar under sitt paraply samlar cineastisk dramatik likt ledstjärnans Goldfinger i den lite krångligt sentimentala The Last Time I Saw the Old Man och den ytterst vemodiga popen i Achilles, med inspiration från en gammal dikt om mod av Patrick Shaw-Stewart och med Morriconestråkar i miniatyr.

Newley-blinkningarna fortsätter i den charmiga och lätt infantilt dråpliga historien om The Man Who Turned Into A Chair, där man påminns om att även den unge David Bowie lånade friskt ur samma källa under sent 1960-tal. Mer av Londons 60-tal är det i den självbiografiskt episka All The Pretty Lights om att som liten pojke lämna Nordirland och landa i Swingin' London, med bland annat "the toy shop of my dreams" på Regent Street, och nästan ännu mer i Down the Rabbit Hole.

Att Neil Hannon är en briljant lyriker är särskilt tydligt både i nämnda All The Pretty Lights, den allvarsamt gulliga skilsmässosången Invisible Thread och i den luftigt orkestrerade dramatisk balladen I Want You som viftar undan människors mest storslagna Machiavelli-ambitioner för ett ett mer ödmjukt önskemål. Att han är en lika vass satiriker innebär att om Donald Trump under sitt stadsbesök i England i dagarna råkat höra Mar-A-Lago by the Seas utstuderade hissmusak hade han att älskat den och helt missat fascist-refenserna som flimrar förbi i förbigående.

Live i Sheffield förra sommaren var The Divine Comedy i sitt livs form, med både ceremoniellt Guinessdrickande och sedan en kort vilopaus på rygg på scenen. Med det här albumet under bältet dessutom bådar det mycket gott för hans kommande Sverigebesök. 

Av Patrik Forshage

Den 15 september 2025

Skivrecension