Sanam - Sametou Sawtan
Constellation/Playground
BETYG: 4 av 6
Vi har hört beskrivningarna av Beirut som en kulturell smältdegel där arabisk tradition och nytänkande möter västeuropeisk, men den politiska situationen har gjort att det varit alltför ofta stannat vid just beskrivningar och sällan inneburit tillgång till sådana exempel på det som Fairuz och hennes son Ziad Rahbani var galjonsfigurer för under 1980-talet.
För de sex medlemmarna i Sanam finns det till exempel få spelställen hemma i Beirut, och inspelningen av deras andra album fick göras i Byblos och i Paris istället för i hemstaden. De beskriver att albumet påverkats av uppbrott och tomhet, och känslan av att "alla lämnar Beirut" märks i ett ständigt närvarande vemod. Men ännu mer påfallande är upptäckarandan och nytänkandet.
Sanam lärde känna varandra när de backade upp Hans Joachim Irmler från Faust på en festival i Beirut för fyra år sedan, och den bakgrunden är en central referens för hur bandet låter sina västerländska influenser av kraut, rock och jazz färga in den arabiska traditionen. Traditionen hörs i långa trånande ballader som Goblin, med innerliga kärleksförklaringar, traditionella metaforer och fladdrande känslosam sång av Sandy Chamoun, som har både känsla och styrka nog i sin röst att det snart ändå är dags att ta fram de där Fairuz-jämförelserna.
Traditionen är också påfallande i hur den intensiva buzuken, ett arabiskt stränginstrument, är central i så många av melodierna, och inte minst i två texter hämtade ur den persiske poeten Omar Khayyams 1000 år gamla verser. Men till exempel Sayl Damei är inte bara tusenårig tradition utan också nutida jazzig groove, och bakom de känslosamma buzuk-tonerna i Tatayoum maler hård elektronik och intensiva slagverk.
Långa Hamam är en egyptisk folkvisa som möter ett växande elektriskt sprakande jazz- och krautcrescendo, och i inledande Hariks ställs desperata inandningar, tunga postpunkiga rytmer, elektroniskt noise och metallskrammel mot traditionella instrument och melodislingor. Mäktiga Habiban laborerar med autotune i de traditionella vokala vindlingarna, och Hadikat Al Arms med text av den libanesiske författaren Paul Shaoul börjar som med ett stilla a capella-parti innan det övergår i ett tungt larmande elektriskt sväng med dissonanser och lika mycket jazz- som krautpåverkan.
Smältdegel är bara förnamnet när Sanam vildsint blandar kulturuttryck med en upptäckarglädje som smittar av sig på lyssnaren.
Av Patrik Forshage
Den 22 september 2025
Skivrecension