Robert Plant with Suzi Dian - Saving Grace
Nonesuch
BETYG: 5 av 6
Efter åren i USA är Robert Plant tillbaka i England och i sitt Black Country, och det färgar omedelbart hans musik. Den hämtar fortfarande sina rötter i samma blues som med Led Zeppelin, men på hemmaplan låter sig Plant påverkas mycket mer av brittisk folkmusik än av americana. Soul of A Man med leadsång av gitarristen Tony Kelsey är suggestiv Blind Willie Johnson-blues via luftig brittiska folktradition, och även om Robert Plant hittade Chevrolet via Donovan går den att spara tillbaka ända till Memphis Minnie, densamme som också skrev When the Levee Breaks som Led Zeppelin tolkade på sitt fjärde album för mer än 50 år sedan.
Saving Grace är inte bara titeln på hans tolfte soloalbum utan också på det band han roat sig med ihop hemma i Worcestershire de senaste åren, med lokala folkmusiker varav bara just Tony Kelsey med erfarenheter från en sen inkarnation av The Move har erfarenhet av större spelställen och inspelningsstudios. Men den bristande rutinen från större sammanhang vägs enkelt upp av närheten och närvaron i det lilla, till exempel i den varmt upplyftande tolkningen av Moby Grapes It's A Beautiful Day Today som får varje höstmorgon på väg till jobbet att kännas som en solig San Fransiscodag. Samspelet är särskilt påfallande i vackert ödesmättade Never Will Marry med bara en effektskapande gitarr utöver bandets a capella-stämmor, och ännu mer i hur Robert Plant sjunger tillsammans med Suzi Dion, som är så central här att hon får sitt namn från skivomslagets framsida.
Han upptäckte den unge lokala musikläraren i ett coverband på den lokala puben, och hon kliver med ledig självklarhet fram som efterföljare till Sandy Denny, Alison Krauss och Patty Griffin hos Robert Plant som under åren ha utvecklat duettformatet till fulländning. Precis som med föregångarna lyckas Robert Plant hitta den perfekta sammansmältningen av deras röster till exempel i folkklingande As I Roved Out.
I Ticket Taker, ursprungligen av The Low Anthem, är det Suzi Dian som tar lead över Plant i drastiska formuleringar om förberedelser inför samhällskollapsen, och när hon och Robert plant byter verser med varandra i den suggestiva countrygospeln Higher Rock - komplett med mäktigt Plant-munspel - är hon rentav på Emmylounivå.
Självklart hörs alla de influenser från andra håll än anglosaxiska som har sin självklara del i att göra Robert Plants musik till bland det mest spännande och engagerande som finns att tillgå. Särskilt effektivt är det i albumets allra vackraste pärla Everybody's Song, där Plant än en gång återvänder till Lows katalog. Med sitt tunga akustiskt driv med arabiska strängklanger påminner den faktiskt en del om Led Zeppelins mer äventyrliga stunder.
För Zep-nostalgiker är det annars bara några enstaka adlibs i Too Far from You som påminner om den forna gyllene hårdrockgudens uttryck. Sånt bekymrar bara trångsynt konservativa, och dit hör definitivt inte Robert Plant.
Av Patrik Forshage
Den 29 september 2025
Skivrecension