Peder Stenbergs stora mod

Peder Stenberg kan många svåra ord på svenska, och han har många rädslor. Det var långtifrån självklart att han skulle använda båda orden och rädslorna för ett första soloalbum, utanför tryggheten i Deportees.

Peder Stenberg är inte van vid att stå ensam. Under de senaste decennierna har han gjort musik tillsammans med sin bror Anders Stenberg och Thomas Hedlund som Deportees. Men på sitt första soloalbum Mjuk extas tar Peder ett steg bort från det invanda samarbetet, och dessutom på ett nytt språk.

– Jag har ju suttit ihop med brorsan och gör det fortfarande egentligen. Vi har haft band ihop sen vi startade vårt första hardcoreband 1996. Jag tror att vi utvecklats ganska symbiotiskt. Jag blev bra på textförfattandet och melodier, och jag har kanske också varit ideologen. Anders är den som förverkligar, han behärskar alla instrument.

Men när det nu var dags att göra en skiva på egen hand ändrades balansen helt.

– Han liksom togs bort ur ekvationen här. Jag var själv. Det var bara jag som skulle säga när det var klart, bara jag som kunde bestämma att det här är låten, det här är texten, nu är låten klar, eller nu är den inte klar. Det var väldigt vilset från början.

Anders Stenberg är ändå med och spelar på hela albumet, men på ett annat sätt.

– Nu har han kommit in i en senare fas, när jag känt att vi skulle behöva en viss typ av gitarr. Han har haft svängrum såklart, men det har varit mina låtar.

Istället har Daniel Berglund och Jakob Algesten från gamla vänbandet Isolation Years varit centrala i arbetet. Men ytterst är det en ensam Peder Stenberg som står bakom beslut och riktning.

– Jag vande mig vid det, men i början var det jävligt nervöst. Jag kan ju inte spela instrument på någon riktig nivå. Jag får väl bara erkänna det - jag skrev låtarna i Garageband, halvhobbyappen där man ställer in tonart, och så blir alla tangenterna ackord i den tonarten. Så jag kunde trycka på tangenter, och något kom ut.

Han skrattar när han säger det, men han menar allvar. Självtvivlet kröp in. Vad är han utan brorsan?

– Den här pendeln mellan hybris och självtvivel svingade rätt vildsint i unga år, särskilt före och i tidiga Deportees. Numera rör den sig mycket mer behagligt i Deportees, vi litar på våra instinkter och att vi tillsammans gör något att vara stolta över. Men nu var det helt vildsint gungande igen. Är det bra, eller är det helt jävla värdelöst?

"De säger lyssna på din inre röst

Men vilken röst är det de menar

Den som säger man ska akta sig

Eller den som verkar veta vad den vill

Den som säger man är värdelös

Eller den som säger man duger

Den som säger man ska våga mer

Eller den som säger spring för livet"

          (ur Lägg den här, bredvid min)

Hans hybris eller kanske hellre eufori vann tillräckligt ofta.

– Den var aldrig tillräckligt länge i självhatets riktning för att jag skulle lägga ner. Jag tänkte däremot att i värsta fall släpper jag det inte. Men jag gör klart det.

Ett nytt språk

Ett annat av de stora stegen på Mjuk extas är att texterna för första gången är skrivna på svenska.

– För första gången kom det grejer på svenska, och jag tolkade det nästan som ett tecken. Den kreativa autopiloten visade mig något. Det var just de där första raderna på första singeln: "Jag kan många svåra ord men jag är rädd för hundar". Det var som att jag öppnade den dörren i hjärnan, och då började det komma fler idéer. Då bestämde jag mig.

- Någon gång har vi testat på svenska med Deportees, och prövat tanken. Men det har aldrig känts rätt. Inte på något principiellt plan, alltså, men känslan. Det är det där med språk, konnotationerna och associationslinjerna blir så vitt annorlunda beroende på språket. Jag tror att man medvetet eller omedvetet refererar till andra saker man har hört innan, och då går linjerna i helt olika riktningar på olika språk.

Skillnaden mot att skriva på engelska är stor, inte minst i tilltalet.

– Jag har alltid jobbat så att melodin varit klar först. Men här kom texten tidigt. Det gav mig en frihetskänsla. Jag kunde sjunga det som jag skulle prata det nästan.

Han jämför två av sina egna idoler.

– Springsteen skriver om texterna tills de passar melodin. Dylan, och Håkan Hellström också i svensk kontext, vrider och vänder på melodin för att orden ska passa. Här blev det mer det senare.

Med svenska språket kom också en annan form av konkretion och närhet.

– På svenska märkte jag att texterna öppnade sig för att vara mer i mitt eget hem, i mitt eget närmiljö, i mitt eget huvud. På engelska är abstraktionsnivån högre. Det går inte lika lätt att sjunga om att stoppa in en snus under läppen eller hälla upp ett glas vitt.

"Du tror du är Jesus"

Låtarna på Mjuk extas har ofta ett självbiografiskt stråk. I Vindelns Poseidon sjunger han: "De sa jag var speciell / när jag var yngre / så jag trodde jag var speciell / alldeles för länge". Han berättar om att sticka ut på en liten ort.

– När jag sjunger om killen som vill slå mig är det en verklig händelse. Jag jobbade extra i garderoben på ett ställe i Vindeln och hade en väldigt udda stil. Den här personen sparkade mot garderobsbåset och skrek att han skulle slå mig. "Du tror du är Jesus", skrek han. Jag var skiträdd.

I Inte som alla andra, precis som alla andra samarbetar han med Jocke Berg, men det är inget som kom till på initiativ från skivbolag eller management. Det föddes i ett samtal.

– Vi kände varandra lite, men började prata på en musikgala och hade väldigt snälla saker att säga om varandras musik. När jag arbetade med låten märkte jag att vissa rader nästan lät som Jocke Berg redan. Jag mailade honom och frågade om han ville vara med. Han lyssnade och svarade direkt att det skulle vara en ära.

Peder Stenberg sjunger att han "läste en studie som sa / att de flesta människor tror /att andras liv är lättare / mindre skit och mindre pressade" och så konstaterar han att han inte är en av dem. Det finns sannolikt inga andra svenska poplåtar som vill hänvisa till forskningsresultat och insamlade data i en vetenskaplig studie i relation till sin egen upplevelse.

– Hahaha. Jag har en kompis som sa samma sak - "jävla akademiker!"

Eget ansvar

Utan ett etablerat bandnamn bakom sig kan man inte luta sig mot annat än själva musiken.

– De som lyssnar allra mest på Deportees vet förmodligen vad jag heter, men jag tror att jättemånga som lyssnar på Deportees inte associerar mitt namn direkt dit. Jag har aldrig suttit i någon TV-panel eller varit med i Så mycket bättre. När jag planerar merch blir det tydligt. Vem fan vill ha en t-shirt där det står "Peder Stenberg", asså det är bara ett så himla vanligt namn.

På flera sätt sätt är han tillbaka i samma läge som när Deportees började.

– Jag vågar inte ens fråga bokningsbolaget hur mycket biljetter jag har sålt till turnén. I början med Deportees spelade vi överallt. Vi gjorde 100 spelningar för första albumet. Men sedan har vi blivit bortskämda, med utsålda spelningar. Nu tänker jag att jag är tillbaka till att kika fram bakom ridån och tänka att "om alla bara kommer lite närmare scenen så kommer det att kännas som att det är lite folk här ändå".

Men reaktionerna på de svenska texterna har varit starka.

– Jag har fått många väldigt fina kommentarer om igenkänning, och att kunna spegla sig i till exempel Rädd för hundar.Så kanske kommer det ändå närmre lyssnaren på svenska.

Han menar ändå att texterna inte nödvändigtvis är mer brännande än på engelska.

– Jag tycker att jag hittat sätt att nå det brännande även på engelska. Men kanske kan det finnas någon enstaka textrad på engelska som är där för att låta snygg. På svenska går inte det.

I Lova att du säger till sjunger han: "Tankarna knackar på dörren / vad vill de mig ikväll / det kan inte varit något särskilt / för tonen var mjuk, nästan snäll". Det låter oroväckande, men Peder Stenberg är tydlig.

– Jag mår bra. Jag har haft en inneboende oro, eller ångest om du vill, men jag har lärt mig att bemästra den. När det irrationella plockar upp en signal från kroppen och larmar om att det är något fel så försöker det rationella förklara att det inte finns någon anledning till oro, jag har ju tagit en långpromenad idag och gått uppför trapporna utan att bli andfådd. Men då kontrar det irrationella med mer oro, och så slår det rationella tillbaka lika hårt.

– Nu har jag förstått att jag inte är den där rationella som måste möta oron med förklaringar i en tennismatch - jag är tennisplanen där den där matchen pågår. Det går att jag kan luta mig tillbaka och låta matchen pågå, och observera istället för att bemöta.

Text: Patrik Forshage

Foto: Johan Bergmark

Den 20 september 2025

Intervju

Mjuk Extas finns ute nu, och recenseras utförligt här.

Här hittar du den här skribentens tidigare intervjuer med Peder Stenberg, solo tidigare i år och i Deportees 2009, 2011 och 2019.