Patrick Wolf - Crying the Neck

Apport

BETYG: 4 av 6

De värsta delarna av sitt förlorade decennium hann han bearbeta på EP:n The Night Safari härom året, och det innebär att Patrick Wolfs första album sedan 2012 ändå i stor utsträckning kan fokusera på rehabiliteringen.

Efter Patrick Wolfs kreativa framgångar för 20 år sedan, och så småningom nosandet på topplistor, föll han igenom fullständigt. Från en lägenhet i utkanten av London kom allt glesare och alltmer alarmerande rapporter om ekonomiskt kaos, olyckor och ett allt värre missbruk av alkohol och narkotika. I inledande Reculver här beskriver han perioden som en tillvaro "bankrupt and borderline / orphaned and obsolete".

Men under pandemin hittade han vägar att ta tag i sitt liv och bli nykter. Han flyttade till Kent, promenerade, studerade kulturarv och folklore och inspirerades lokala föregångare som Derek Jarman och Charles Dickens som skrev sitt sista verk The Mystery of Edwin Drood där. Kent är miljön för den Jarman-inspirerade The Last of England ("rotten to the core") som Patrick Wolf kallar sin egen nationalsång, och det är också där han i skakande Hymn of the Haar observerar den ilandflutna och uppsvällda drunknade flyktingpojken, som han först tror sover på stranden.

Kanske är det uppdämda behov under åren i utanförskap som gör att Patrick Wolf alltför ofta här överlastar arrangemangen. Ibland fungerar det när han ställer snygg electronica intill storslagna mäktiga symfoniorkestrar, och kombinerar avantgardism med smart pop, till exempel i Reculver och ännu mer i Dies Irae till hans avlidna mor.

Men lager på lager på lager i arrangemangen liksom ideliga takt- och strukturförändringar skapar avstånd, liksom murarna av manskörer och daterade trumsamplingar. Det blir överdramatiskt, och när Zola Jesus som inte är känd för subtilitet gästar i Limbo slår storslagenheten över i svulstighet.

Det är synd, för det är när Patrick Wolf gör tvärtom och skalar ned som han är som starkast. On Your Side är en spröd och bräcklig sång där hans röst elegant kontrasteras mot klingande akustiska gitarrer i en vid rymd. The Curfew Bell är en oändligt vacker skimrande ballad för flygel och stråksektion, och precis som hos det bästa från Patrick Wolfs tidigare musik kan den som verkligen betraktar verket noggrant iaktta underliggande sprickor och små skav.

Duetten Lughnasa tillsammans med Serafina Steer är en stilla folkvisa för stråkorkester. Där skapar Patrick Wolf allt det utrymme hans röst behöver, och i den kontexten är hans varma baryton något som inte hörts maken till sedan David Sylvian drog sig undan offentligheten.

Av Patrik Forshage

16 juni 2025

Skivrecension