James McMurtry - The Black Dog and the Wandering Boy

New West/Border

BETYG: 5 av 6

"Varför finns det ingen som skriver låtar som Guy Clark, John Prine eller Kris Kristofferson gjorde", kan man ibland komma på sig själv med att bistert sucka. Men det beror egentligen på att man alltför sällan drar sig till minnes James McMurtry. Efter tretton tidigare album tar han numera obesvärat avstamp i Steve Earles countryrockberättande och sedan rör sig mot sådana odödliga höjder.

Lyriskt vilar hans karaktärer och berättelser stabilt i traditionen från hans far Larry McMurtrys romaner, och på The Black Dog and the Wandering Boy är åldrandet det centrala temat. Titelspåret grundar sig i just hans fars återkommande demensfantasier om barnet och hunden som vakade vid hans säng, och en pikant detalj är att omslagsteckningen av James McMurtry som barn är en upphittad artefakt ur pappas lådor, skissad av familjens vän Ken Kesey, hippie, Merry Prankster och författare bland annat till Gökboet.

Bland berättelsernas karaktärer finns en konservativ och inte särskilt sympatisk South Texas Lawman som ser tillbaka på tomflaskorna i diket som kantar ett bortkastat liv och ett ovälkommet åldrande, och till och med Pinocchio in Vegas i en saga utan lyckligt slut, om trädockan vars anlete aldrig visar några känslor men vars "dick grows when he lies" anpassar till omgivningen och "learns to be asshole just like everybody else".

I turnéberättelsen Back to Coeur d'Alene - med slutsatsen att han "gotta get known" - låter han som en nonchalant Lou Reed när han försöker ta sig in på sin egen förbandsspelning och i förbifarten nämner kvällens huvudakt Jason Isbell, som för övrigt själv inte försitter ett tillfälle att tala väl om James McMurtry.

De politiska diskussionerna är tydligast i den djupt vemodiga balladen Annie med fela och banjo om förtvivlad förvirring när 9-11 inträffar, och med en kraftig diss av Bush d y. Second Sons of Second Sons är skivans höjdpunkt med sin ömsinra hyllning till de anonyma grovarbetarna som gör sitt utan uppmärksammas varken av samtiden eller i hostorieskrivningen, men också en kommentar till den amerikanska samtiden när han konstaterar att "the sons of the pesantry" i sitt idoga slit också bygger murar och putsar vapen, och frågar om det verkligen är sådana vi är.

Americanasångerna är konsekvent av en sådan kvalitet att de känns eviga och uråldriga, och som för att ytterligare understryka låtskrivarnivån rundar James McMurtry av alltihop med en cover av Kris Kristofferssons Broken Freedom Song. Intill McMurtrys egna sånger står den inte ut särskilt, och det säger mycket om kvalitetsnivån här. 

Av Patrik Forshage

21 juni 2025

Skivrecension