Golomb - The Beat Goes On

No Quarter

BETYG: 5 av 6

Man säger om smaker och kanske röster som passar särskilt bra ihop att de gifter sig med varandra, och i Mickey och Xenia Shumans fall gäller det bokstavligen. Det unga äkta paret sjunger båda två och spelar gitarr respektive bas i det här debuterande trion från Columbus, Ohio (med Xenias lillebror Hawken Holm på trummor), och snyggare samspel mellan av två så olika stämmor har vi inte varit i närheten av sedan Pixies knockade oss i slutet av 1980-talet.

Det är inte bara rösterna som riktar associationerna i den riktningen. Även deras mäktiga melodiska mangel bidrar, även om det lika gärna går att komplettera med andra tydliga tunga inspirationskällor. Real Power är albumets mest uppenbara pärla med sin Waiting for the Man-suggestiva tvåackordsmonotoni, sitt mäktiga The Jesus & Mary Chains-tryck, och sin jakt på kraft och inflytande istället för vardagsanpassning och brödfödejobb.

Influenserna är med andra ord inte särskilt unika för nya indieband, och Golomb gör inget för att att maskera dem. Varför skulle de, när de absorberar dem med sådan passion? I Dog hittar paret tröst både hos varandra och I musiken - "I'm gonna listen to Let It Bleed/ I want you to Gimmie Shelter", medan Play Music är någon slags lite trasig programförklaring. "I wanna play music that gives you a part of me/ I wanna play music that when I play it I can see", inleder Mickey Shuman med samma slöa auktoritet som Peter Perrett, och sedan slår välviljan över i charmerande arrogans. "I wanna play music that makes me feel so good/ I wanna play music that when you heard it, you thought you understood - But you didn't!"

Ibland tillåts musiken sväva iväg i lojt jam och till slut bara feedback, och just i Play Music får två saxofoner utrymme att Ornette-improvisera fritt som om de befann sig i The Stooges Fun House. De trängs med gitarrlarm deluxe, och så de där briljanta vokalstämmorna, som överallt, liksom en fullständigt självklar banal popmelodi i botten. Det gör Play Music till en komplett och odödlig indiedänga som vi kommer att leva med under decennier framöver. 

Av Patrik Forshage

Den 1 augusti 2025

Skivrecension