Florence + The Machine - Everybody Scream

Polydor

BETYG: 4 av 6

Med ödesmättad orgel och The Idrîsî Ensemble som så kallad "häxkör" att skriker kommandon, och med en text full av blod på scenen och "witchcraft, the medicine, the spells, and the injections" hade inte bara titelspåret (skrivet tillsammans med Mitski) utan Florence Welchs hela sjätte album kunnat misstas för gotiskt effektsökeri.

Särskilt med litterär inspiration från systrarna Brontë sisters och vår favorit Mary Shelley, och med ett sound med suggestiv gitarr av Mark Bowen från Idles, och där The National-Aaron Dessner exemplariska produktion placerar de dova pukorna och intensiva slagverken centralt, tungt mullrande i Sympathy Magic eller mer subtilt suggestiva i Witch Dance. Det ger ett dovt sound lika mycket från den mest korpsvarta gothmusiken som från indierock och brittisk folkmusik.

Men vi känner henne mycket bättre vid det här laget, och med sitt trauma från för ett par år sedan med först ett missfall och sedan relaterade komplikationer som krävde akut kirurgi, mitt under hennes turné så handlar inget här om poserande. Hennes teatrala utspel, storslagna gester, svällande crescendon, många dramatiska adjektiv och adverb och hänvisningar till häxeri, hedendom och uråldriga mystiker är en del av hennes personlighet och en central del av hennes konst. Intill rättframma sorg- och isolationsreflektioner som You Can Have It All eller Sympathy Magics vilsenhet inför den egna kroppen använder hon sådana mörka metaforer för att bearbeta sina trauman.

I One of the Greats beskriver hon till att börja med de psykologiska effekterna av traumat med rader som "I crawled up from under the earth, broken nails and coughing dirt, spitting out my songs so you could sing along". Men Everybody Scream har många fler bottnar och teman.

För redan samma One of the Greats övergår senare i ett mäktigt feministiskt musikermanifest, där hon med ett snett leende ironiserar om att "I'll be up there with the men and the 10 other women in the hundred greatest records of all time" innan hon sammanfattar branschens genusskillnader med den bitska iakttagelsen att "It must be nice to be a man and make boring music just because you can". På samma sätt är Music by Men är en bredsida mot hennes (ex-?) partner i en lätt akustisk sång där hon på väg från parterapin "slide down in my seat not to threaten you" och låter honom välja musik på bilstereon, och uppgörelsen med mannen som bara förminskar henne - "I blocked your number, but you didn't notice" - är smärtsam.

Men här finns också lätta blinkningar som för att visa att allt inte är så nattsvart, som när hon i Perfume and Milk beskriver hur lätt man blir distraherad när man försöker sig på om Tarotläsning via TikTok och "downloading revelations divine love on my phone", eller när hon i The Old Religion självironiskt presenterar sig och sitt sjätte album som "It's your troubled hero / Back for season six".

För Florence Wells har inga planer på att låta trauman eller kassa relationer reducera. Inte med den skickligheten i sitt låtskrivande, och med sin rösts styrka och skönhet. Hon har fortsatt sin operaskolning, och jämförelserna med Kate Bush som inte bara handlar om en kvinnlig kreativ självständighet lär inte minska. På samma sätt finns beröringspunkter med Sinead O'Connors sätt att sjunga, men också med Grace Slick i Jefferson Airplane, på den tiden vi fortfarande inte förstod hitta på subgenre-etiketter som "indie folk med gotiska undertoner".

Av Patrik Forshage

Den 4 november 2025

Skivrecension