Ytterligheterna utgör americanafestivalen Roots höjdpunkter

För andra året i rad organiserades i helgen den stora americanafestivalen Roots på Debaser i Stockholm. BBQ, hattutprovning och mer än 20 artister ur ett ett mycket generöst tolkat spektra av americanabegreppet, där ytterligheterna ofta tilhörde det bästa.

När de större namnen tar vid börjar Stockholms americanafestival Roots på Debaser med ett par besvikelser. Dylan LeBlanc så lågmäld med sin akustiska gitarr att han inte når över den låga scenkanten på Debaser Novas nya fina scen, och sedan fortsätter även Joe Henry med ett akustiskt set, knivigt och trixigt och avancerat men inte särskilt publiktillvänt. Hans långsamma sånger med fint fingerplockande imponerar men engagerar inte. Det blir lite tråkigt och ömsesidigt irriterat, med ett växande sorl i publiken och Joe Henrys stigande irritation över att vi inte är en sittande konsertpublik, över att han strålkastaren rätt i ansiktet och att det blir rundgång i sångmikrofonen. Gitarren behöver stämmas, gång på gång på gång, och det subtila mellansnacket är inte riktigt så smart som han skulle önska. 


Med ytterligare två akustiska soloframträdanden efter det hade det kunnat sluta illa för festivalens första kväll. Den unga Nashvillesångerskan Jobi Riccio är nästan lite ursäktande när hon ställer ensam på scenen, men det går snabbt över i bubblande fnittrig glädje över att att få sjunga sina snygga och välskrivna sånger för oss, och för en respons som är så jublande att hon har svårt att riktigt tro det. Det är rent fånigt bra, och hon är lika lycklig över att stå på scenen och att vara i Sverige och njuta kardemummabullar som vi är över att få upptäcka hennes musik. När hon så blir inklappad för ett extranummer är hon nära nog förskräckt - får man ens spela extranummer på en festival?

Martha Wainwright däremot är allt annat än blyg. Hon kliver in på scenen i träskor och jeansdräkt (bilmeckarkläder, kallar hon det) och gör en timme med självklar auktoritet, stor integritet, självdistans och en repertoar där Bloody Mother Fucking Asshole, I Know You're Married But I've Got Feelings Too möter sprillans nyskrivet material på samma kvalitetsnivå. Invändningarna om att det skulle behövts några fler kompletta band och inte bara ensamma singersongwriters var som bortblåsta - det handlar inte om sättning utan om stämning.

Under lördagen var Ian Noe - med ett komplett band - en av de största akterna. Han klev in på scen som om hade planerat att städa garaget, orakad och oklippt i myströjan och de bekvämaste hemmajeansen, och såg mer ut som en gammal hockeyspelare på dekis än som den kommersiellt stora countryartist han är på väg att bli. Men inledningen blev trög med ihållande rundgång och dåligt ljud, och trots ett tight band blev det aldrig mer än genomsnittlig kött-och-potatis-countryrock av hans kväll. 


Daniel Romano har visserligen en bakgrund i countryn på egen hand, men med Daniel Romano's Outfit är han med sin hypertighta garagerock, powerpop och glamrock en fullständig mismatch på en americanafestival. Likväl var de lördagskvällens sensation när de under exakt 45 minuter trampade gasen i botten, och inte stannade till för applåder, mellansnack eller ens basförstärkarreparation. När de så exploderade i renodlad hardcorepunk i That's Too Rich och sedan i förbifarten citerar Ramones med en kort ramsa ur Teenage Lobotomy var kvällen, helgen och festivalen räddad!

Lördagen avslutades med Adeem the Artist, som varit inplanerad tidigare på dagen men inte hade gjort sin SJ-research och därför tillbringat dagen på ett stillastående tåg från Falkenberg. Såhär framåt nattkröken hade han sparkat av sig sina foppatofflor, och uppflugen på en pall lät han sig bjudas på whiskey av publiken och sjöng ordrika och politiskt satiriska sånger lika underhållande och rättframt ställningstagande som en countryfierad Hammell On Trial.


På den glesare befolkade söndagseftermiddagen behövde pötsligt Rayland Baxter rusa av scenen halvvägs genom sitt set. Han hade spelat elegant fingerplockande gitarr hittills, men nu behövde han ett plektrum och dem hade han glömt backstage. Sedan fortsatte han ändå med intrikata och eleganta små gitarrutsvävningar i sina ordrika sånger. Hans återhållsamma entusiasm och närvaro skilde sig rejält från det avstånd som präglat några av festivalens tidigare ensamma herrar med gitarr, och när hans fråga om det fanns några önskemål blev det till att börja med försiktiga gensvaret alltmer fantasifullt, och till slut tvingades han dra över sin speltid för att få in så många önskningar som möjligt i sin set.

Så småningom - "mycket tidigare än jag brukar spela" - klev festivalens mest genuina veterancowboy Bob Woodruff upp på Nova-scenen. Med ett tight svenskt kompband i ryggen, The Harvesters, fick han möjlighet att hantera låtar som kräver trestämmighet och balansera upp frånvaron av studioinspelningens Emmylou i I'm the Train. Det är snyggt och stabilt i riktning The Jayhawks, och när det så drar ihop sig till renodlad redneckcountry i Hard Liquor, Cold Women, Warm Beer fick det mer countrifierade publiksegmentet utrymme för lite pardans framför scenen.


Pardans var det inte fråga om när S.G. Goodman intog scenen med komplett band och med det strålande aktuella albumet Planting by the Signs i ryggen. Med torr Kentuckyhumor spelade hon mörk southern gothic där I Can See the Devil presenteras som hennes försök att göra en positiv sång. Om hur djävulen slår sin fru. Snapping Turtle är en annan höjdpunkt, där hon gör sig till verktyg för Guds vrede över några småkillar som roar sig med att påga en sköldpadda, och S.G.Goodman innebar därmed inte bara festivalens slutpunkt, nästan, utan defintivt också festivalens höjdpunkt.

Genom att förhålla sig vidsynt och generös i sin tolkning av begreppet americana blev Roots en varierad succé, trots besvikelsen över några av affischnamnen, och med det har festivalen alla förutsättningar att bli en fin tradition.

Text och foto Patrik Forshage

Den 25 augusti 2025

Liverecension